Studiemedlet är ingen välgörenhet från statens sida utan en investering för att få mer produktiva, kunniga och lönsamma medborgare. Studiemedlet i sig ska inte vara incitamentet för högre studier. Det skriver Sofia Jeppsson från studentföreningen Ateneum i ett debattinlägg.
De senaste dagarna har sociala medier gått varma då regeringens studiemedelsreform stötts och blötts av studenter och allehanda tyckare. Det pratas om en markering från regeringens sida att studenter är oviktiga och att bara de med ”rika” föräldrar kommer ha möjlighet att studera på universitetet från och med nu. Starka ord, men är reaktionerna befogade? Är en bidragssänkning på 300 kronor per månad, samtidigt med en höjning av den tillgängliga lånedelen på 1300, verkligen en katastrof för studenterna?
Sveriges Förenade Studentkårer skriver i sin blogg att den minskade bidragsdelen leder till att attraktionskraften i studiemedlet minskar. Detta tyder på en väldigt skev bild av syftet med högre utbildning, där studiemedlet i sig blir ett incitament för att studera. En sådan syn ger knappast motiverade studenter och det vore en björntjänst mot de svagaste i samhället att marknadsföra studier som en genväg till en fast inkomst för dem som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
De extra hundralapparna i månaden som läggs på studielånet kommer troligtvis inte göra hela skillnaden för den som väljer att utbilda sig. Det är ett lån med extremt låg ränta som faktiskt uppfyller sitt syfte – att personer från familjer med svag ekonomi också ska kunna ta del av högre utbildning. Detta är ingen välgörenhet från statens sida utan en investering med baktanken att vi studenter ska bli mer produktiva, kunniga, lönsamma medborgare. Den som påstår annat har troligen en naiv inställning till statens syfte och möjligheter.
Om hårt arbetande människor ska ge bort en stor del av sin inkomst i skatt, måste de som får ta del av pengarna betala tillbaka till samhället. Det sker i det här fallet genom att vi som utbildat oss arbetar eller på annat sätt använder vår kunskap till andra människors nytta. Dessutom betalar studenterna tillbaka en del av det vi levt på under studietiden. Det är nödvändigt för att en demokratiskt framröstad stat ska kunna fortsätta subventionera studier på ett sätt som är försvarbart inför medborgarna. Att folk utbildar sig för sitt självförverkligandes skull är givetvis positivt, men att låta andra betala för det är inte rimligt.
Det Vänsterns Studentförbund i ett debattinlägg i Lundagård kallar ”ett ideologiskt angrepp mot själva kärnan i ett kunskapsbejakande samhälle” är i själva verket ett försök att säkerställa att de som utbildar sig på andra människors bekostnad delar med sig av frukten av sin utbildning. Det är det som är kunskapsbejakande.
Sofia Jeppsson
Studentföreningen Ateneum
