Glastaket inom dagens svenska högskola gör det svårt för kvinnor att nå de högre positionerna. Därför krävs ett träget jämställdhetsarbet på alla nivåer för att högskolan inom en rimlig framtid ska kunna vara i sanning jämställd, skriver krönikör Patrice Soares.
När fakultetsledningar anser att genusperspektiv inte behövs på utbildningar, när endast 8 kvinnor finns med på listan över de 50 mäktigaste akademikerna i Sverige och när den första kvinnliga rektorn på dryga 500 år verkar ha blivit fler kvinnor än vad Uppsala universitet mäktar med. Just då tycker jag att det blir som tydligast att ett genusperspektiv behövs inom utbildningarna på högskolan och just då inser jag att det behövs ett aktivt jämställdhetsarbete för att kvinnor ska accepteras på även på högre nivåer inom akademin.
Ser man hur det ser ut idag så är runt 60 procent av studenterna på svenska högskolor kvinnor. Faktum är att kvinnor varit i majoritet på svenska högskolans grundutbildningar sedan mitten på 70-talet. Ändå är andelen kvinnliga professorer (den högsta akademiska tjänsten inom högskolan) bara cirka 20 procent. Tiden löser uppenbarligen inte alla problem. Eller som Delegationen för jämställdhet i högskolan konstaterade angående jämställdheten i högskolan: ”Visst har framsteg gjorts. Det är också rimligt att anta att ytterligare framsteg kommer med tiden. Men det går långsamt, för långsamt”.
Det har gjorts insatser för ökad jämställdhet i högskolan. I synnerhet från statligt håll. Framförallt av dåvarande utbildningsminister Carl Tham som satt som utbildningsminister från 1994 till 1998. I mitten på 90-talet bestod 93 procent av Sveriges professorer av män. Han lät då inrätta ett 30-tal professurer (sedermera kallade thamprofessurer) vigda åt personer av underrepresenterat kön, det vill säga till kvinnor. Meningen var att dessa professurer framförallt skulle fungera som förebilder för andra kvinnor.
Om dessa professurer blev det sedermera ett herrans liv. Protestlistor skrevs och starka krafter inom universitet och högskolor gjorde gällande att kompetens, status och Gud vet vad skulle sjunka om Thams planer på 30 kvinnliga professorer blev verklighet. Hans planer blev dock verklighet, men de farhågor om sjunkande kompetens och status som framförallt äldre herrar förutspått, uteblev.
Detta får mig att inse att det är ett träget arbete som lett till de stora framstegen som gjorts på jämställdhetens område vid våra lärosäten. Med den vetskapen drar Delegationen för jämställdhet i högskolan också den, enligt mig enda rimliga, slutsatsen att det är ett fortsatt träget arbete inom akademin som krävs för att vi ska uppnå jämställdhet på universitetet inom en rimlig framtid.
