Som ny och vilsen i en okänd stad, utgör man ett hett villebråd för de rådande kapitalistiska krafterna. Erbjudanden av differerande sort från olika gym, organisationer och restauranger kastas in i min ambivalenta sfär. SMS, mejl och personliga approcheranden till alla jag på något vis nödgas ta ställning. Ska jag träna där, där eller här? Borde jag inte äta hemma i dag? I stället börjar man jämföra. Mäta och resonera. Ett val av banal karaktär, blir plötsligt det motsatta. Baka en jävla pizza, inte 25. Låt mig inte våndas i tanken om att den jag inte valde är mycket bättre.
Men problemet med fall av till synes oändlig valfrihet är inte bara explicit; man förutsätts likväl att söka upp och selektera bland alternativen på egen hand. I smältdegeln av organisationer, ska man hitta det som passar en bäst. Något som intresserar en, samtidigt som det gynnar ens framtid.
Lunds utrikespolitiska förening borde jag kanske svänga förbi i dag?
Därtill kommer frågan om nationerna. Vilken ska man skriva in i sig i? Malmö tillhörde dem som har högtaxerande fäder, va? Eller var det Göteborgs? Vilken av dem var den som var uttalad socialistisk? Äh, ge mig den som ligger närmast, bara.
Men om dessa val är val som går att släta över i en handrörelse, finns det val som är desto svårare att förbise. Det är svårt att inte känna sig smutsig när man, för fjärde gången, måste kväva alla moraliska skrupler och neka ännu ett månatligt bidrag till Läkare utan gränser. Eller när den hemlöse utanför Coop målmedvetet fortsätter vädja om växel, och jag fortsätter passera utan kroppslig reaktion för trettonde dagen i rad.
Med ett nytt sammanhang, följer det som ska komma att definiera det. Val och ständiga krav till ställningstagande. I de mest av banala frågor, tvingas man överväga på ett sätt som omöjligen kan vara sunt. Jag har redan genomlidit ångest vid mitt val av utbildning, låt mig slippa att återuppleva den dag på dag.
Inskränk min valfrihet. Sätt mig i ett fack och lotta ut mina sammanhang. Ge mig ett mathak, ett gym och en ideell organisation att engagera mig i. Låt mig slippa våndan i att inte veta om det jag valde bort egentligen var rätt val – låt mig inte välja. Ge mig ett sammanhang fritt från beslutsångest.
