De hårar ner, äter illaluktande mat och snor ens plats i soffan. Det skulle kunna vara frågan om en jobbig rumskompis. Men inte den här gången. Studentlivskrönikör Emma Andersson har varit katt- och hundvakt.
Jag har tagit lite ledigt. Efter en hektisk höst blev våren lugnare och jag passar på att besöka föräldrarna. Ser fram emot att kunna ta det lugnt och andas. Tills de annonserar att de lovat att vara både katt- och hundvakt.
Jag har ingenting emot djur. Förutom att de hårar ner. Går runt i ens hus med samma tassar som de trampat med i bajs och leriga vattenpölar ute på trottoarerna. Äter världens mest illaluktande mat. Och så måste de rastas tre gånger om dagen. Även om det ösregnar och det tar byxorna tre dagar att torka efter att man kommit hem igen.
Som ni kanske märker har jag aldrig haft något husdjur. Med allergiska familjemedlemmar som nästintill måste droga sig för att ens kunna vara i samma rum, var det aldrig någon idé. Jag har väl helt enkelt aldrig fått med mig den där känslan från barndomen.
Eller?
Det tar inte mer än en dag. Sedan sitter vi där tillsammans. Jag vid datorn, hunden Chanel lojalt vilande under min stol och katten Vincent alldeles vid min sida, med en blick på hemtentan och en blick på världen, precis som jag.
Chanel blir överlycklig varenda gång hon ser mig. Oavsett om jag så bara varit på toaletten. Till och med Vincent, som är ytterst sparsam med sina ömhetsbetygelser, vill sitta bredvid mig i soffan.
Och jag faller. Så klart. För den där villkorslösa kärleken tycks kunna få till och med mitt lite lätt äcklade hjärta att smälta.
Så när Chanel och Vincents matte och husse kommer är det med ett visst vemod jag ser dem gå tillbaka hem. Jag funderar på att skriva upp hund och katt på min lista över sådant jag omedelbart ska införskaffa när jag en dag blir rik (vilket kommer att hända, vänta bara!). Att ha husdjur som student är liksom inte att tänka på. För hur härligt det än skulle vara att ha en hund som peppande vilar vid ens fötter när man pluggar är det ett faktum att de tar stor plats. Kräver mat som kostar dyrbara kaffepaus- och tågkortspengar. Och vem vill lämna nationsklubben tidigare för att hinna hem och rasta hunden innan olyckan sker på köksmattan?
Vi får väl se hur det blir.
Först ska jag bara känna tacksamheten över att jag inte längre behöver ha en kattlåda i duschen.
