Helsingborgskrönikören Elin Sivard skriver om när en resa till Rom kan kosta mer än annat, men också om varför det kan vara värt priset.
Jag sitter med en kaffe framför mig i staden där soldränkta uteserveringar i februari är en verklighet. Men jag borde inte vara här.
För första gången sedan jag påbörjade min utbildning har jag en semester inbokad. Vi tog risken och bokade redan i höstas, innan schemat för våren hade hunnit komma. Någonstans förlitade jag mig på att det skulle gå att komplettera. Så har varit fallet med alla andra kursmoment tidigare under utbildningen.
Men nej, som jag fick äta upp det, visserligen tillsammans med några rätt välsmakande italienska pizzor. Någon komplettering var inte aktuell. Att missa det första tillfället innebar dessutom att jag var tvungen att även hoppa över efterföljande två, trots att jag kunde närvara då. Nästa chans att läsa in dessa två högskolepoäng skulle ges när kursen hölls på nytt. Om ett år. Efter ett antal mejlvändor fram och tillbaka, där kursansvarig hänvisat till undervisande lärare och tvärtom, erbjöds jag vara med över Skype. Jag förklarade att jag inte hade den möjligheten. Där tog dialogen slut.
Jag kan inte låta bli att känna att denna typ av bemötande hör vår generation till. Det spelar ingen roll hur ambitiösa vi är eller hur hårt vi anstränger oss. Vi är alla del av något som kollektivt ses som ett gäng självupptagna glidare. Klyschan upprepar sig: Alla har varit unga men ingen kommer ihåg.
Under utbildningen har vi blivit överhopade med råd om hur vi måste ha minst ett extrajobb för att ens ha en chans på arbetsmarknaden. I nästa stund möts vi av ett lätt skratt från en föreläsare som poängterar att vi läser på heltid och kan förvänta oss ett tempo därefter. Vi har ingen rätt att klaga, och kommer inte undan med att säga att vi trots jobb pluggat dygnet runt till en tenta. Det går tydligen inte att föreställa sig. Och det få tycks förstå är att de hårdaste kraven är de vi ställer på oss själva.
Vissa menar kanske att jag prioriterade fel denna gång. Att jag borde ställt in resan, trots att den inte var ombokningsbar. Och ja, utbildning är viktigt och något vi bör prioritera. Men det finns andra saker som också är viktiga: Att hitta tid att spendera med familj och vänner. Att uppleva nya saker. Vad är det jag kommer minnas om tio år? Ett kort moment i en flera år lång utbildning är förhoppningsvis en viktig del av en ännu viktigare helhet. Men denna helhet får inte ta över allt annat. Vi måste få pausa. För ingen annan kommer att ge oss den pausen.
Ja, jag får läsa dubbelt om ett år. Nu är det så. Och vet ni vad? Det är värt varenda sekund. Just denna vårdag i Rom är svårare att ta igen. Tusental av historia väntar på att bli upplevd runt varje hörn. Och för övrigt slår kaffet campuskafeterians lika många tusen gånger om.
