25 år är det nya 18. När studentlivskrönikör Hedvig Areskoug närmar sig 25-årsstrecket inser hon att det är nu det riktiga vuxenlivet börjar. Inte för sju år sen.
Många är de som hävdar att 18 år är en viktig markör i en människas liv. Och nog överöses du av rättigheter och nyvunna åtaganden, du förväntas ta hand om dig själv på ett nytt sätt. Du får bli din egen ända ut i fingerspetsarna och du får fritt härja bland dina politiska åsikter, ekonomiska bestyr och alkoholkonsumtion. Du tror dig ha blivit vuxen. Två år senare får du själv patrullera in på Systembolaget, den till synes sista utposten för fullständig frihet, åtminstone i många studenters ögon.
Men, så går åren och jag inser att 25 är det nya 18. Det är nu steget till definitiv vuxenhet sker, åtminstone i teorin. Fram tills 25 års ålder levs livet i någon falsk illusion av att vara vuxen, men det är när du trillar över 25-årsstrecket som de definitiva vuxenmarkörerna befästs. Du går från att vara ung vuxen till att bli vuxen enligt Socialstyrelsen. Du tillåts adoptera barn och sterilisera dig. Arbetsförmedlingens extra insatser för ungdomar är ett minne blott. Sakta men säkert trappas förmånerna av och du förväntas ha nått din fulla kapacitet av vuxenhet.
Den stora frågan är om vuxenheten kan komma över en natt? Förstadiet ung vuxen, som jag ännu befinner mig i, är en ständig kamp mellan gamla vanor och nya vuxna beslut. Som häromdagen när jag stod inför ett inköp av en lampa på Ikea. Det kändes som en smärre vetenskap att förstå vilken glödlampa och vilka tillbehör som passade till lampmodellen. Med en stigande desperation tog jag genast och anlitade min livlina – min pappa – på telefon. Han redde ut lampvetenskapen för mig och jag kunde genomföra mitt köp. Av gammal vana valde jag att inte ens försöka reda ut det själv.
Men så kom jag hem och skulle sätta upp lampan. Jag såg min chans att med sju månader kvar till totalt uppnådd vuxenhet börja lösa saker själv. Så, med avslagen ström och uppflugen på en stol monterade jag lampan med dess tillbehör helt för egen maskin. Tio minuter senare ringde min pappa och frågade om han skulle hjälpa mig att sätta upp lampan och jag kunde stolt svara: ”Jag klarade det själv”.
Den praktiska processen mot en fullständig vuxenhet har börjat. Om den någonsin avslutas vet jag inte, men vad jag hoppas på är att den kommande 25-årsdagen innebär en självständig vuxenhet med barnasinnet kvar.
