Lus ekonomi blöder och Lundagård blir de som får ta konsekvenserna. Ansvarig utgivare Kenneth Carlsson reflekterar över hotet att dra ner på Lundagårds redaktörstjänster och vad det innebär.
Måndag kväll. Senaste numret har kommit ut och sett till tystnaden i mailinkorgen skvallrar det om att vi gjort ett bra jobb. Med helgen avslutades den kanske mest turbulenta veckan i min redaktörsperiod. Anledningen är given: Lundagård hotas med nedskärning – förslagsvis inför hösten 2015, men kanske redan efter sommaren. Det har varit mycket diskussioner på internet om detta, om snåla kårer och en orättvis skuldfråga, och förstås om Lundagård ens är värda att finnas. Det är på sin plats att jag kommer med min egen reflektion. Frågan är mest hur jag ska kunna hålla mig kort. Nåväl.
Grundproblemet just nu är att det finns tre grupper som i stället för att agera i den symbiosen de lever i nu verkar rikta problemen mot varandra. Låt mig illustrera:
- Lus, det viktiga paraplyorganet för kårerna, som är rösten utåt och som håller ihop samarbetet. Lus har plötsligt oanade ekonomiska bekymmer och hittar inga vettiga lösningar att stoppa blödningen.
- Lundagård, tidningen som är Lus enskilt största verksamhet. Kårernas gemensamma tidning som har som uppgift att bevaka och granska studentlivet och universitetet.
- Kårerna, de nio som äger makten och pengarna, som kämpar för studenternas rättigheter på respektive fakultet.
Sambandet dem emellan i krisen är luddigt, men funkar ungefär såhär: Lus upptäcker plötsligt att de blöder ekonomiskt och den största anledningen är att Lundagård för tillfället inte får in de annonsintäkter som verksamheten förr klarade och som deras ekonomi till för stor del baseras på. Lyckas Lus inte få bukt med ekonomin måste något drastiskt hända. Den smidigaste lösningen tros vara att göra sig av med en redaktör på Lundagård och spara in en hel lönepost. Kårerna å sin sida är bekymrade – vad fan håller egentligen Lus på med? Och kan Lundagård inte bara fixa in egna pengar så att de slutar gå back?
Risken att förlora våra jobb är inte ny – den har bara ställts till sin spets nu. Under hela hösten och våren, innan Lus ekonomiska kris blev känd inte minst för dem själva, har kårerna haft svårt att kunna komma med ett besked om redaktörernas framtid. Det har stressat oss redaktörer rejält. Samma personer vi ska granska har makten att kunna avsätta oss när som helst.
Sedan jag och mina redaktörskollegor tillträdde i somras har vi levt med kniven på strupen. Bara ett par veckor efter att vi hade blivit valda som redaktörer för perioden 2013-15 knallade utvalda delar av Lunds universitets studentkårers (Lus) styrelse upp på redaktionen. En sak är säker: Om de väl bemödar sig gå trappan upp till redaktionen vet man att det är trubbel på gång. Den här gången var inget undantag.
Den stora lågkonjunkturen i annonsmarknaden slår just nu hårt mot hela mediebranschen och Lundagård är inget undantag. Under verksamhetsåret 12/13 droppade annonserna rejält utan förvarning vilket gjorde att vi gick back mer än beräknat. Lus styrelse hade blivit svettiga och slängde genast iväg sin egen nödlösning: Om Lundagård inte klarar gå plus/minus noll verksamhetsåret 13/14 riskerar en redaktör att strykas direkt. Inte det schystaste sättet att välkomna sina nya anställda på direkt.
Vad som följde var att vi redaktörer tillsammans med vår nya styrelse drog igång en ordentlig sparoffensiv. Med de sämsta ekonomiska förutsättningarna någonsin – med dåliga annonsintäkter och det lägsta ekonomiska stödet från kårerna i mannaminne – inledde vi ett sparpaket. Samtidigt drog vi på kårernas initiativ igång en utredning om vilka delar av redaktörskapet som skulle kunna delegeras bort i ett läge av worst case-scenario.
Lundagård är Lus största verksamhet. I många år har det dessutom varit en väldigt lönsam sådan. Som kårernas främsta konkreta kvitto till sina medlemmar om att de alls är med i en kår är Lundagård inte bara studentlivets public service-verktyg, det är även ett starkt varumärke. Under de år som tidningen har gått plus på sina annonser har överskottet skjutits rakt in i Lus och kårerna.
Inför kårobligatoriets fall 2010 valde kårerna av naturliga skäl att sänka sitt ekonomiska stöd till tidningen. Kårerna oroade sig för ett stort medlemstapp då studenter av lag inte längre var tvungna att vara kårmedlemmar. Kårerna var helt enkelt skiträdda. I ett nafs sänktes stödet per helårsstudent med 14 kronor, från 24 kronor till 10. Ett ekonomiskt bortfall på 300 000 kronor per år för tidningen. Lundagård lyckades dock ro i hamn ett prenumerationsavtal med Lunds universitet som räddade situationen. Universitetet betalar nu drygt tre gånger mer om året än kårerna själva för kårernas tidning. Samtidigt lovade kårerna att täcka upp mellanskillnaden i det ekonomiska bortfallet – det var helt enkelt säkrare att göra så än att automatiskt pumpa in större summor i verksamheten. Kårerna lovade att ställa upp i eventuellt dåliga tider.
Några år senare kom så de dåliga tiderna. Med dem verkar även de gamla löftena bortglömda. Och det är inte konstigt – generationer av kårheltidare byts ut och gamla löften glöms för nya sanningar. Den nya sanningen är den att Lundagård missköter sin ekonomi. Det är bara att kolla på att verksamheten har svårt att hålla budget (att det beror på yttre faktorer vi inte kan påverka verkar kritikerna vilja ignorera).
Lundagård är fattiga. Utrustning åldras, de billigaste alternativen går före allt, varje utgift är noga övervägd. Redigeringshelgernas köpemat har ersatts med att vi själva lagar mat till medarbetarna. Inga externa föreläsare erbjuds ersättning.
Samtidigt som Lundagård har blivit fattigare har kårernas ekonomi börjat se allt ljusare ut. Helt befogat skaffas fler heltidare som kan lasta av det tunga jobbet som det ändå är att vara heltidare. Kårerna har professionaliserats och sunt nog har fakulteterna nu ofta flera heltidsarvoderade studenter som jobbar för sina medstudenters bästa.
Eller ja, det utgår jag ifrån i alla fall. Precis som kårerna inte har den blekaste om hur stora delar av våra liv som jag och mina två redaktörskollegor lägger ner på bevaka ett universitet med 40 000 studenter och anställda, så vet jag inte exakt hur exempelvis fem personer på en kår bevakar sin fakultet. Men jag utgår från att de har fullt upp.
Tyvärr känns det inte som att jag och mina kollegor får det stödet tillbaka. Hur ska jag annars tolka att Lus styrelse i närmast en handviftning kan föreslå att dra ner på våra tjänster? Eller hur kårerna dessutom har det som vision att dra ner på tjänsterna? Det är så nonchalant att jag blir mörkrädd.
Att Lundagård bör dra in på redaktörspost, om inte nu så senare, verkar ses som ett helt naturligt steg. När kårordförandena i december gavs tillfälle att fundera över sina visioner om Lundagård var ett steg från tre till två redaktörerna en huvudvision. På vilket sätt det var en vision förklarade de inte. Kanske hängde det ihop med att Lundagård, enligt dem, successivt borde gå till att bli ännu mer en webbtidning, och där pappret kan komma ut ett par gånger om året mest för nostalgins skull.
Vad de grundande det på var i så fall inte en undersökning om hur Lundastudenterna helst läser Lundagård – för någon sådan undersökning finns inte gjord de senaste tre-fyra åren (Lundagård har inte haft ekonomin att kunna genomföra en). Det vi vet är att omkring 8000 unika besökare gästar lundagard.se varje vecka. Vad vi också vet är att alla studenter och anställda (dvs 40 000) ska få Lundagård i sin brevlåda och därefter får avgöra om de ska läsa i tidningen eller aktivt göra valet att slänga den direkt.
Det finns en övertro i att webben är hela framtiden. Tillgängligheten finns så klart, men ur kårernas perspektiv måste det säkras att alla studenter känner till hemsidan och använder den, något som bör ske genom väldigt aktiv riktad marknadsföring.
Men kanske viktigast: Finansieringen för en utökad webb och minskat papper finns inte. I dag är det papprets annonser och prenumerationer som bär upp Lundagårds verksamhet. Det som webben drar in på ett års annonsintäkter drar ett pappersnummer in ensamt. Webb är inte lönsamt för någon svensk nyhetstidning bortsett Aftonbladet och kanske Expressen – och de har kvar sitt papper ändå. För övriga tidningar är webben något som gör att ekonomin läcker, då de inte kan ta betalt för den på ett lönsamt sätt. Man säljer ut journalistiken gratis – trots att journalistik kostar, precis som allt annat.
Med det menar jag inte att webb är dåligt – den öppnar tvärtom upp helt nya vägar att leverera snabba nyheter – ett måste i medievärlden och som också är väldigt värdefullt för Lundagård och studentlivet. Den kan täcka upp snabba nyheter på ett sätt pappret inte kan. Det som är aktuellt nu i dag, men mer irrelevant om tre dagar. Pappret ska hålla djupare tidlösa reportage, nyheter och kultur – webben ska täcka det snabba som är aktuellt nu. Båda funktionerna är viktiga.
Carl-Johan på webben har endast ansvaret för webben. Det tar mycket tid och vi andra försöker avlasta honom vid behov. Jag och Annika delar i övrigt upp ansvaret för pappret och allt administrativt. En normal arbetsdag sträcker sig på 10 timmar på plats på redaktionen – ofta längre än så. Ansvaret är att täcka Sveriges största universitet och alla dess anställda, samt arbetsleda 75 ideella medarbetare i Lund och Helsingborg. Det är en av dessa två tjänster som föreslås dras in.
Och vad blir konsekvenserna av färre redaktörer? Jo, sämre material är givet, även mindre material. Ökad arbetsbörda. Färre papperstidningar, vilket ger färre intäkter och sämre ekonomi. Mer stress. Sämre produkt. Så krasst är det.
Jag är väldigt restriktiv med att säga att kårer, nationer och andra delar av studentlivet har för många arvoderade. Jag vet av egen erfarenhet att jobbet tar mycket tid. Man kämpar med en låg lön för ett levande studentliv där medstudenter ska tillåtas arbeta ideellt och lägga den tid de har över i engagemang. Som läget är nu har i princip varje fakultet flera heltidsarvoderade studenter som jobbar för att andra studenter ska ha en drägligare studietid. Det är hälsosamt att dessa studenter kan avlasta varandra. Det är inte hälsosamt att dra bort en tjänst från Lundagård, där vi är tre som har till uppgift att bevaka hela universitetet av exakt samma syfte.
Det är ett hån mot oss som trots väldigt dåligt ekonomiskt stöd från våra ägare lyckas hitta andra finansieringsformer som kan göra att vår ekonomi blir stabil, trots dåliga annonssiffror. Det är ett hån mot oss som uppfyller varje krav våra ägare har ställt med ökad satsning på webb, internationella studenter och Helsingborg, samtidigt som Lundabevakningen hållits intakt. Flera av dessa satsningar hade säkert helt fått skrotas med en redaktör mindre – för vem skulle orka hålla dem vid liv?
2002 körde Lunds första studentarvoderade in i väggen. Hon var Lundagårdsredaktör. Att kollapsen inte hade skett under tidigare redaktörskap var en ren tillfällighet. Sedan dess var det två redaktörer, tills kårerna ville ha en levande webbprodukt. Ytterligare en gång hade en Lundagårdsredaktör kört in i väggen och att göra annat än att skaffa en tredje redaktör var det aldrig ens tal om. Vad som händer härnäst vet jag inte. Men jag kommer inte vara kvar om en av mina kollegor får sparken. Och jag kommer inte uppmana någon att bli Lundagårdsredaktör heller om en tjänst skärs bort – inte med de förutsättningar som finns i dag. Jag försakar stora delar av mitt privata och sociala liv för mitt jobb under två år. Min lediga tid är inte ledig längre. Stress är ett normalläge.
Att göra sig av med en Lundagårdsredaktör, oavsett om det sker nu eller om ett år, är ingen satsning. Det är att ge upp utan att försöka. Det är väldigt tydligt att kårer, Lus och Lundagård snarare ses som tre helt skilda verksamheter än att alla är beroende av varandra. Vi är alla viktiga komponenter i studiebevakningen vid universitetet. Kårerna fokuserar på kärnfrågor, Lundagård lyfter problem till ytan och Lus håller allt samman.
Jag vet inte var jag har Lus och kårerna just nu, framför allt tycker de alla olika. Jag räknar med att vissa inte ser Lundagård mer än som ett gäng som skriver Morrhoppan och skvallrar runt. Jag hoppas att fler ser som den viktiga del av kårerna vi är – de som kan lyfta upp problem i ljuset och vågar doppa armarna i skiten – det vi finns till för. Lundagård är Lunds studentlivs public service, och ska ses just public service. Vi står i djup konstrast till kommersiella skitblaskor som Metro student magazine och andra marknadsstyrda studentmagasin som hellre skriver om diverse kändisars karriärval. Lundagård skriver om Lunds studenter och lyfter vad som händer och deras problem. Vi har mer relevant studentkoll än Sydsvenskan. Det som kan tänkas röra studenter rapporterar vi om. Lundagård finns av Lunds studenter, för Lunds studenter (trots Lunds studenter). För våra medstudenters bästa. Det måste även våra ägare inse.
/ Kenneth Carlsson
