I en tid då främlingsfientliga partier skördar framgång med argument om att invandring är ett problem måste svenska universitet och högskolor ta sitt ansvar. Det är dags att lyfta frågan vad som kan göras för att hjälpa invandrade akademiker in i det svenska samhället.
Oktober 2011. Ny i Lund. Engagerad i fler föreningar än det finns veckodagar och med en av dem på väg ut till transitboendet för nyanlända flyktingar i Arlöv. Utbytesstudenten från Japan som sitter på tågsätet bredvid mitt eget är förväntansfull. Talar vitt och brett om Sveriges välfärdssystem där alla har chansen att lyckas. Möts sedan av en ödslig parkering och ett murrigt hotellkomplex från 1968. Här ska vi leka med barnen i ett oinrett skyddsrum i hopp om att få dem att skratta. Det går sådär. På väg hem är min japanska följeslagare knäpptyst.
Resorna fortsätter. Får mellan Memory och Jakten på den försvunna diamanten veta att föräldrarna på åskådarplats är både läkare och ingenjörer. De frågar om råd – kan de få jobb här? Kanske kan de komma till mitt universitet? Jag svarar urskuldande att det kanske kommer bli svårare än de tror. Besväras av det fula hotellet och hela situationen. Den japanska utbytesstudenten undrar varför Sverige tar emot folk så otrevligt. Jag vet inte, och jag låter annat engagemang ersätta Arlövssresorna.
Februari 2014. Kriget i Syrien har pågått i tre år och flyktingströmmen till Sverige fortsätter växa. Migrationsverket beräknar att 2014 ta emot runt 60 000 asylsökande och Högskoleverket beräknade redan år 2010 att Sverige årligen får ett nettotillskott på mellan 4 500 och 10 000 eftergymnasialt utbildade. Samtidigt flaggar Läkarförbundet för att det redan 2015 kommer att saknas 4 400 läkare och Sveriges Ingenjörer säger att det kommer saknas 30 000 ingenjörer om 20 år. Men istället för att se nya medborgare som ett lyckokast fortsätter Sverigedemokraterna att skörda framgång med argument om att invandring är av ondo.
Högskoleverket drog redan 2006 slutsatsen att insatser för invandrade akademiker är mest effektiva om de bedrivs vid universitet och högskolor. Prorektor Eva Wiberg konstaterar dock i Linus Gisborns reportage på sidorna 12-15 att universitetet har varit dåligt på att arbeta med de här frågorna. Med en vision om att förbättra sin omvärld och en strategisk plan som siktar på att fånga upp omvärldens behov är det dock hög tid att prioritera om. Inte för att de ska bli en ny arbetsförmedling, utan för att de har kompetensen att erbjuda kompletterande utbildningar och ingjuta självförtroende. Det går att skylla på politikers brist på vilja vad gäller finansiering, men det går inte att bortse att universitet och högskolor har tyngd när det gäller att sätta agenda.
Universitets uppgifter måste uppdateras med tiden. Det borde kanske inte varit jag som spelade Memory med läkarna på Arlövs Park Hotel. Det borde kanske istället varit universitetet som kom dit och hälsade dem välkomna till en kompletterande utbildning med yrkesspecifik språkundervisning som gjorde dem redo för det nya landet.
Annika Skogar
