Ingenjör i Iran, taxichaufför i Sverige. Oroshärdar runt om i världen tvingar människor att söka sig till Sverige. Men väl här är det svårt att omsätta hemlandets högskolepoäng till ett jobb. Mycket tyder på att svenska universitet kan fylla en viktig funktion – men är de ens intresserade av att försöka?
Tidig kväll. I ett garage på Örnvägen ligger Taxi Lunds kontorslokaler. De är nästan tomma frånsett mannen i växeln. På bordet ligger dokument från Sarajevos universitet och Högskoleverket. I dem står det att Elmela Melunovic är ”förberedd för kvalificerad yrkesverksamhet som ekonom”. Trots det har Elmela Melunovic aldrig arbetat som ekonom i varken Bosnien eller Sverige. När hon klev av tåget i Ystad 1992 var hon främst intresserad av bostad och uppehållstillstånd.
– Men efterhand började jag planera. Jag tänkte att det vore kul att jobba med min utbildning. Att jag kanske skulle få någon kompletterande utbildning i ett eller två år genom ett företag, för att komma igång med rutiner och sånt, säger Elmela Melunovic.
Så skulle dock inte bli fallet.
När kriget bröt ut i Bosnien flydde Elmela Melunovic med sin familj och hon hann därför aldrig arbeta som ekonom. Uppehållstillståndet dröjde och först 1994 kunde hon flytta till Lund. Hon läste svenska för invandrare, SFI, och påbyggnadskurser i svenska. Varken Högskoleverket eller Arbetsförmedlingen tyckte att hon behövde komplettera sin utbildning. Ibland kan kompletteringar vara aktuella om någon exempelvis läst ekonomisk teori men inte redovisning. Men från Bosnien hade Elmela Melunovic med sig stora portioner redovisning, nationalekonomi och internationell ekonomi. När hon kom till Arbetsförmedlingen gick det inte som hon väntat sig.
– De hittade inga jobb som passade min examen och i stället fick jag ett beredskapsarbete i sex månader på Gunnesboskolan.
Foto: Jonas Jacobson
Det jobbet ersattes sedan med en utbildning till ekonomiassistent. Kanske skulle hon genom en praktikplats få in en fot i rätt bransch?
– Men när praktiken var slut på Tetra Pak sa de att det inte fanns någon plats kvar. Jag drogs ner av det, blev besviken och funderade på att flytta tillbaka till Bosnien.
När det tredje barnet kom 2001 bestämde sig Elmela Melunovic sig för att skaffa en taxichaufförslicens. Länge betraktade hon det som ett tillfälligt sätt att dryga ut ekonomin. I dag har det gått drygt tio år sedan hon började. Hon vet inte varför det blev som det blev.
– Något var fel. Jag vet inte om det var arbetsförmedlingen, arbetsgivarna eller hela det svenska systemet. Jag fick inget jobb.
– Hamnar man utanför den svenska arbetsmarknaden har man ingenting. Att få jobb blev svårare och svårare. Jag hade inget val.
År 2008 utbrast dåvarande högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg att “det sägs ibland att Sverige har världens mest välutbildade taxichaufförer”. Schablonbilden av den överkvalificerade städerskan och taxichaffisen är väletablerad. Uppenbarligen inte grundlöst. Bland utlandsfödda akademiker är sysselsättningsgraden lägre än bland svenskfödda. Arbetslösheten kan bita sig fast länge och utsikterna att få jobb efter kompetens är inte lysande.
– Siffror från regeringen gör gällande att det tar sex till sju år för utlandsfödda akademiker att få jobb som matchar deras utbildning. Många ger upp. Kunskaperna blir föråldrade och motivationen sjunker, säger Josefin Claesson, ledare för fackförbundet Juseks mångfaldsarbete.
Behovet av arbetskraft är på sina håll stort. IT-sektorn gapar efter arbetskraft. Katastrofalt få vill bli lärare i matematik och naturorienterade ämnen. Till vårterminen 2014 gjorde tre personer förstahandssökningar till ämneslärarutbildningen i biologi vid Högskolan Kristianstad.
Prognoser från Statistiska centralbyrån pekar mot att Sverige kommer sakna 30 000 ingenjörer inom 20 år, och trots att bristen redan är reell nobbar teknikföretag ingenjörer med utlandsfödda föräldrar. I samband med att Dagens Nyheter skrev om problemet för ett halvår sedan uttryckte Peter Larsson, från Sveriges Ingenjörer, sin frustration över arbetsgivarnas attityder och kallade det en skamfläck.
Redan 2006 fastslog Högskoleverket att insatser för utlandsfödda akademiker är mest effektiva om de bedrivs vid universitet och högskolor. Universitetet har i dagsläget ansvar för kompletterande utbildningar. Dessa anpassar utländsk examen till behoven på den svenska arbetsmarknaden. Insatserna är främst riktade mot jurister, lärare och sjukvårdspersonal. Vid Lunds universitet bedrevs en sådan utbildning för sjuksköterskor under en kort tid som lades ner på grund av lågt söktryck.
Under 2014 räknar Migrationsverket med att 60 000 människor kommer att söka asyl i Sverige. Många antas framförallt komma från Syrien. Mellan 2012 och 2013 kunde Universitets- och högskolerådet notera en nästan 20-procentig ökning i hur många som ville få akademiska betyg översatta till det svenska betygssystemet. Överst på listan var de med examen från Syrien. Frågan är nu hur många som kommer vara i behov av kompletterande utbildningar, och vilket ansvar universiteten framöver kommer att få. Riksrevisionen pekade i en rapport från 2011 på att dagens anslag måste dimensioneras i förhållande till efterfrågan, och att regeringen brister i sitt ansvar.
Att förstå varför utlandsfödda akademiker missgynnas på arbetsmarknaden påminner om att spela Cluedo. I arbetsmarknadspolitiken är alla skurken. Ibland kokas problemet ner till behovet av attitydförändringar hos arbetsgivare. Andra lägger ansvaret på de utlandsfödda själva som borde ”ta för sig mer” och ”inte stå med mössan i hand”. En och annan känga slängs åt Arbetsförmedlingen och SFI. Relativt stor samsyn finns ändå om att arbetsgivare måste förändra sina attityder.
– Oberoende av vilken dimension av arbetsmarknaden du tittar på så ser det lika illa ut nästan överallt. Sannolikheten att få jobb är alltid mindre om du är utlandsfödd, säger Mats Hammarstedt.
Mira Necevska, sakkunnig om nyanlända vid Arbetsförmedlingen i Lund, håller med.
– Svårigheterna ligger inte hos den arbetssökande. Den ligger hos arbetsgivarna som måste öppna upp sig. Det handlar om att våga. Det handlar om kunskap och okunskap. Det är enklare att värdera en utbildning från Chalmers än en utbildning från ett annat land.
Arbetsförmedlingen har själva fått mycket kritik för sina insatser. I en utredning genomförd av Sveriges akademikers centralorganisation, SACO, har deltagare beskrivit Arbetsförmedlingens uppdrag som luddigt, och några menar att de inte kan hjälpa akademiker. Fram till 2010 var nyanländas arbetsmarknadsetablering ett ansvar som delades mellan kommuner och Arbetsförmedlingen. Nu har ansvarsfördelningen emellertid förskjutits och ansvaret ligger helt på Arbetsförmedlingens bord. Fördelen är mindre behov av samordning. Men nackdelarna har inte låtit vänta på sig:
– Förr fanns specialiserade arbetsförmedlare, men i dag ska arbetsförmedlarna vara specialister på allt möjligt. Arbetslinjen har också betonats för hårt, men ett jobb behöver inte vara rätt jobb. När du väl tagit ett jobb du är överkvalificerad för skapas en inlåsningseffekt. Det gör det svårt för dig att växla från okvalificerat till kvalificerat arbete, säger Josefin Claesson, ledare för Juseks mångfaldsarbete.
Foto: Lovisa Wallin
På vissa håll har högskolan och Arbetsförmedlingen lyckats samköra sin verksamhet. Bredvid ett fallfärdigt godsmagasin på Neptunigatan och mitt emot Hovrätten ligger Gäddan. Inuti byggnaden driver Malmö högskola sin version av det nationella projektet Korta vägen. Utbildningen är
finansierad av arbetsförmedlingen i syfte att bryta de negativa looparna för utlandsfödda akademiker på arbetsmarknaden. Jobb ska sökas i enhetlighet med deltagarnas utbildning, alternativt ska deltagarna genom Korta vägen förberedas för kompletterande studier.
– Vi försöker se vad som är deltagarnas styrkor i förhållande till den arbetsmarknaden och vad som skulle kunna öka deras anställningsbarhet. En bra karriärplanering är nyckeln till framgång. Sen handlar det om att identifiera arbetsplatser som passar, och vart de kan förlägga praktiken, säger Knut Bergknut som är praktiksamordnare på Korta vägen.
Deltagarna tränar yrkesspecifik svenska, lär sig om svenskt arbetsliv, genomför karriärplanering och praktik. Kursen är individualiserad och hjälper deltagarna varifrån var och en befinner sig.
– På universitetet har vi ett ansvar att hjälpa våra yrkesbröder och systrar. En reflektion vi ofta får från våra deltagare är att de blir stimulerade av den akademiska miljön. De känner sig hemma från sin egen studietid. Och om en akademiker får jobb tack vare oss på relativt kort tid så är det också en besparing för Sverige.
Mycket av vad Korta vägen erbjuder finns innehållsmässigt redan på Arbetsförmedlingen. Skilladen är intensiteten. Deltagarna förväntas vara där åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Steget till kompletterande utbildning blir förhoppningsvis också mindre när en väl befinner sig
i den akademiska miljön. Utbildningen hålls tre gånger om året och söktrycket minskar inte.
– Sist var det 100 personer som ville börja. Vi ser att behovet av utbildningen är större än utbudet. På så sätt finns det i nuläget ingen harmoni mellan hur många som vill gå och kan, säger Knut Bergknut.
Petar Momiroski och Radmila Vucijak har hunnit gå Korta vägen i en månad och skaffat sig större förståelse för arbetsmarknaden. Radmila Vucijak är grafisk designer och Petar Momiroski har examen i internationella relationer. De vågar mer nu och känner sig säkrare i att tala svenska. Petar Momiroski har på kort tid lärt sig så mycket att han nu går under namnet ”Statsministern” i gruppen.
– Man hamnar på rätt väg och inte på omvägar. Förut skrev jag hundra CV:n och sökte jobb överallt, men inte nu. Vi har lärt oss att först bestämma var och varför, och därefter börja söka, säger han.
Radmila Vucijak vet ännu inte var hon kommer jobba eller ha praktik, men som grafisk designer har hon ett drömjobb.
– Ända sen jag kom till Norden har jag velat arbeta som grafisk formgivare på Ikea, säger Radmila Vucijak.
På Lunds universitet är engagemanget för utlandsfödda akademiker inte direkt ”all-time high”. Projekt som Korta vägen existerar inte och den kompletterande sjuksköterskeutbildning lades ner. Samtidigt skriker marknaden efter lärare, läkare och ingenjörer.
– Detta är en fråga som ligger mitt i prick i tiden. Vi har varit dåliga på arbetet med detta och det vore värt att göra något åt det. Vi kommer ha möte om det snart för att se vad vi kan göra, säger prorektor Eva Wiberg.
– Vi kanske kan samarbeta med Malmö, se vad de gjort bra och försöka få in bra folk i projektet. Vi har börjat diskutera detta, men än så länge är det i sin linda, säger Wiberg.
På universitetet härbärgar stora kunskapsresurser och det finns därmed goda möjligheter för att ta ett större arbetsmarknadspolitiskt ansvar. Om Lunds universitet, på egen hand eller genom arbetsförmedlingen, borde ta ett sådant ansvar eller inte vill Mira Necevska inte svara på.
– Det är väldigt politiskt laddade frågor. I det här jobbet är man ganska praktisk och inte så visionär. Å andra sidan är svensk export beroende av kunskap och kompetens. Så visst, varför inte utmana universitetet lite?
I Taxi Lunds lokaler sitter Elmela Melunovic. Genom sina studier i Bosnien förberedd för yrkesverksamhet som ekonom. I Sverige blev hon något annat. Hon har visserligen uppskattat åren som taxichaufför, men hade andra förhoppningar. Arbetsgivare, myndigheter, lärosäten, grannar. Alla har ansvar för varandra. Genom lusläsning av rapporter är det tydligt att Elmela Melunovic inte är ensam. Att det stämmer blir ännu tydligare när mannen i telefonväxeln kommer ut till oss för att småprata.
Hans namn är Madjidian och han är utbildad driftsingenjör.
