Våren är äntligen här och varenda gräsplätt är full av soltörstande studenter. Men tentorna tar inte uppehåll och kurslitteraturen läser inte sig själv. Helsingborgskrönikör Linnéa Berglund funderar över hur du hittar motivationen.
Solen gör sig påmind för första gången på vad som känns som månader och kvicksilvret på termometern har äntligen kämpat sig upp över 10-graderssträcket. På gatorna skyms bekanta ansikten av solglasögon och plötsligt finns det inte en enda ledig sittplats utomhus, hur mycket du än letar. Varenda innevånare i stan njuter av vårens första dagar.
Alla utom du.
Som student minskar inte arbetsbördan i takt med att temperaturen stiger. Solstrålarna, som hos andra slätar ut vintermörkrets plågade ansiktsdrag, når inte in i grupprum och tentasalar. Plugget måste göras även när det inte längre blåser storm. Så hur hittar du motivationen att sätta dig med den där femhundrasidors-boken när du helst av allt vill lapa sol mot en husvägg?
I mellanstadiet fick vi guldstjärnor när vi gjort något bra. En liten gyllene symbol placerades högst upp i högra hörnet på pappret om du varit extra duktig på matteprovet, skrivit en spännande saga eller prickat in alla Europas huvudstäder på kartan. Den där lilla pappersfiguren gav snabbt mersmak och snart gjorde vi allt för att se fröken dra av en ny från det stora arket.
På universitetet finns inga guldstjärnor. På många kurser spelar inte ens betyget någon större roll, så länge du blir godkänd, för varken examinatorer eller framtida arbetsgivare bryr sig om du skrev G eller VG på den senaste tentan. Som klassisk resultatmissbrukare med en släng av duktig flicka-syndrom tappar i alla fall jag den mesta av motivationen där. Speciellt när solen skiner och resten av kommunen äter glass på strandpromenaden.
Det är inte alltid roligt att plugga, det tror jag alla som någonsin närmat sig universitetet kan skriva under på. Men dagar när motivationen tryter och varken eventuella betyg eller mutor kan återkalla den gäller det att se framåt. Glöm allt vad carpe diem heter och fokusera på framtiden. Om du lyckas hitta tillbaka till varför du sökte dig hit från början, var du vill komma och varför, då har du framgångsmodellen. Det är inte lätt, men tanken på drömjobbet eller den där enorma kunskapen du snart besitter kanske ändå kan vara en tröst när du, glåmig och trött, tittar ut på de lyckliga soldyrkarna. En klen tröst, men ändå.
