På jordens högsta punkt tar sig Toddyspexarna an historien om Dalai Lama och hans himmelska resa mot nirvana. Framför imponerande kulisser görs en del i det närmaste briljanta insatser, men också många långsökta skämt, tycker Lundagårds recensent om genrepet.
När spexet ”Dalai Lama” tar sin början befinner vi oss i Lhasa, en bra bit över havet men en mindre bit ifrån den allsmäktige. I ett försök att dö och nå nirvana uttalar Dalai Lama en dödsruna vilket istället för att döda honom dödar alla andra. Guds hand nedsänks från himlen och Dalai Lama får en chans till att börja om från början, och helt plötsligt börjar en kapplöpning om att nå Mount Everests topp mellan Moder Theresa, två Piff och Puff-aktiga överstepräster, en mycket adlig Sir Edmund Hillary med hans slitna sherpa, och en yppig och glad norska på jakt efter sin försvunna far. Vare sig målet är nirvana, lamaskapet, bergsbestigning eller lite extra pengar kan inte ens gudomligt ingripande stoppa dem.
Den första snyggt koreograferade munkkupletten lägger ribban högt, lite för högt ska det visa sig. Man slås av den detaljerade dekoren och den mycket utförliga rekvisitan i templet såväl som med Guds jättehand från taket. Så fort strålkastarljuset lämnar Dalai Lama sjunker dock nivån på skämten ganska snabbt, vilket kulminerar i översteprästerna Yin och Yangs i det närmaste barnteaterhumor – en stor, dum roll och en liten, smartare men betydligt gällare som drar udda skämt och oslipad slapstickhumor. Ett pensionärsgäng på villovägar ger en lätt deja vu-känsla från tidigare spex, med ett par trötta skämt som räddas lite grann av en underhållande och senil pensionär.
Sånginsatserna håller däremot hög klass. Förvånansvärt professionell och klassiskt inspirerad är sången hos norskan Grete Twilfit Hansen, och en kuplett tillsammans med Sir Edmund Hillary tar oss till svartvita filmer och klassiska musikaler där publiken inte kan sluta applådera. Den brittiske äventyraren tillsammans med sin sherpa är två av spexets bästa roller och kompletterar varandra väl med flera riktigt välgjorda bizzar.
Genomgående för spexet är genomtänkt rekvisita, kulisser och dräkter, jämn orkester och, tyvärr, bristfälligt manus. Det som är bra är riktigt bra men det som är sämre är ibland riktigt dåligt, vilket ger en tråkig känsla av ojämnhet för ett spex som kunde varit briljant.
Bästa kuplett: Välkommen till Lhasa (sång, koreografi och koncept)
Bästa sånginsats: Sir Edmund Hillary och Grete Twilfit Hansens kärlekssång.
Bästa och ambitiösaste bizz: Hela ensemblen i rysk nationalsång med tillhörande OS-rekvisita och prideflagga.
Bästa skämt: Sir Edmund Hillary och hans sherpa Tenzing på toppen av Mount Everest: ”Tenzing. Selfie.”
Bästa nutidsbizz: Dalai Lama tolkar Putin och Obama
Bästa utseende: Munkarnas helhetsutseende med smink, kostymer och skalliga huvuden.
Recensenter: Hanna Dahlberg och Jonna Restin.
Foto: Jens Hunt
Fakta
[checklist]Toddyspexarna ger spexet Dalai Lama
- Premiär fredag 28/3 kl 19.00.
- Söndag 30/3 kl 16.00 & 19.00.
- Föreställningarna är i Stora Salen AF-Borgen.
- Pris: 100 kronor för Studentlundsmedlem, 150 kronor för övriga.
- Biljetter kan köpas via biljett.studentlund.se, Studentinfo på AF-borgen eller valfri toddyspexare.
