När vardagen känns motig blir studentlivet långt från det lyckorus som man associerar studenttiden med. Studentlivskrönikör Hedvig Areskoug filosoferar kring studentlivets tråkigare sidor.
Jag är inte uppe med tuppen, men ändå tillräckligt tidigt för att få Morgonpasset i P3 som mitt frukostsällskap. En timme av matintag, nyhetsintag och uppvaknade till en helt vanlig vardag. Inget roligt på agendan idag. Ni vet det känns som en sådan där riktigt tråkig dag, där det man ser mest fram emot under dagen är att det ligger en bit haloumi i lunchlådan. En sådan dag.
När jag som bäst gör allt från att ta på skorna till att borsta tänderna på samma gång händer det. I mitt morgonpigga försök att rulla upp persiennen så trillar den där IKEA-växten med för liten kruka ner på golvet. I slow motion. Blöt jord tränger sig in på alla små kryphål som finns. Ett stilla jordskred inom mig.
På bussen är alla tystlåtna och lyssnar på musik. Kommunikation är för tidigt, en för stor social utmaning såhär på morgonen. På stationen möts jag som vanligt av den kväljande lukten av Subway-mat redan innan jag kommit innanför dörrarna. Jag håller andan.
Öresundståget trillar in som det ska. Dörrarna öppnas och folkmassan väller ut. Men likt förbannat är det alltid någon som tror att det är god sed att gå på innan de avstigande gått ut. Jag suckar inombords.
En föreläsning i halv apati. Föreläsaren skojar, men smilgroparna ligger latenta. I en lunchlokal med akustik signerad en sämre kvarterskrog så blir mitt redan förkylda huvud tyngre. En tomhet inför helgen. Planer som går i baklås. Ställen som är fullbokade. Planering är sällan ett ledord i studenters liv och priset som man får betala när man som student försöker göra spontana försök att komma ut i den riktiga världen är planer som går i baklås. Fullbokade restauranger.
I caféet står kaffet på värmeplattan. En tredjedel är kvar vilket är synonymt med ”akta dig för råttgiftet”. Jag ställer mig på behörigt avstånd för att invänta påfyllning av kannan. En påfyllning som i sin tur kan innebära samma råttgift, men åtminstone med en mindre bränd underton. En första klunk och jag tackar för att mängden mjölk i pappersmuggen uppgår till en fjärdedel. En tia för en stunds koffeinkick är min största chansning för dagen.
Håglösheten och den stora sucken inom mig består dagen ut. Jag inser att studentlivet inte alltid behöver vara ett glatt virrvarr av spontana upptåg. Ibland får det vara en krossad blomkruka eller föreläsning i halv apati. Även om studentlivet ibland känns som en film, så är det inte alltid en Disney-film.
