Tänk dig en situation i vilken du betalade för din utbildning – skulle du då uppfatta det som en riskabel affär att studera vidare? Det frågar sig Johanna Grönbäck, utbildningspolitisk krönikör.
Att sätta ett pris på något har alltid ett tydligt signalvärde. En viss bil kan ha ett pris som antyder att den är ganska riskabel och kanske inte håller många mil till, medan en annan bil har ett pris som antyder att den kommer att hålla många mil och dessutom kommer att ge dig en skön upplevelse.
För studenter som kommer från länder utanför EES eller Schweiz och inte har ett utbytesavtal sitter det sedan höstterminen 2011 prislappar på svenska universitetsutbildningar. Där svenska universitet innan 2011 lockade med att vara ”gratis”, får desamma idag locka med kvalitet.
Ibland visar det sig att bilen du investerade i inte var värd sitt pris. Bilen som skulle ta dig långt, tog dig knappt någonstans och nu står du på nästan samma plats som när du började din resa – fast nu med stora skulder. Tack och lov att du kan kräva tillbaka dina pengar.
Connie Dickinson investerade 180 000 kronor i en utbildning vid Mälardalens högskola. Men istället för kvalitet fick hon lärare med bristande språkkunskaper, datorsalar med för få datorer och utbildningstillfällen som ibland enbart bestod av stencilutdelande. Priset på utbildningen som hade signalerat en god kvalitet och en säker utbildningsinvestering, visade sig vara felaktigt och hon kräver nu sina pengar tillbaka.
Prislappen signalerar ju något. Den signalerar vad du investerar i och vilken nivå av risk du tar – oavsett om det gäller en bil eller en utbildning. Priset på de svenska utbildningarna verkar än så länge vara höga och med det antyda att de har en låg risk och därför innebär en god investering med mycket lärarledd tid och så vidare. Men är det så?
Du lägger ner flera år på att studera vid universitetet – år under vilka du istället hade kunnat jobba och tjäna pengar. Är din utbildning en investering värd sina pengar? Hade kostnaden för att studera varit tydligare för fler hade såväl universitet som studenter blivit medvetna om vilken risk som följer med vilken utbildning – vi får den tydliga utbuds- och efterfrågefiguren.
För Dickinson var fallet att hennes utbildning hade ett felaktigt pris och antydde en högre kvalitet än vad utbildningen höll – något som hon nu försöker åtgärda. Men fortsatt många av våra utbildningar har för lite lärarledd tid och är inte mer än en litteraturlista med efterföljande tenta – hade det varit så om de inte var ”gratis”? Hade någon betalat för en sådan kurs?
När svenska lärosäten nu får sätta pris på sina utbildningar sätter de priser som om de vore säkra investeringar med god kvalitet. Att andelen studenter från tredje land har minskat visar att så inte är fallet, utan att svenska universitets konkurrensfördel snarare har funnits i att vara just ”gratis”. Studieavgifterna leder till att efterfrågan faller när utbudet, utbildningskvaliteten, inte håller måttet. Med studieavgifter följer tydliga incitament till att förbättra den högre utbildningen.
