Plötsligt är alla ute och demonstrerar. Men kan en politisk rörelse bygga på en längtan efter att passa in?
”Vad gör du här?”
Min kompis blev förvånad när hon fick syn på mig i folkmassan på Möllevångstorget en söndag för några veckor sedan. Med all rätt. Jag demonstrerar nämligen aldrig. Jag tycker att det är djupt obehagligt att demonstrera. Men jag var där, och det var min kompis Agnes 60-åriga mamma också. Efteråt skrev en bekant på Facebook: ”Se där: För några timmar sedan stod en i Malmö och lajvade revolutionär, nu sitter man och dör pluggdöden i Lund istället. Schyst med kontraster ändå.” På demonstrationen i Kärrtorp i vintras var de 16 000. Efteråt haglade instagrambilderna på alla som var där. Men varför var vi där? Och varför känns det som att ”lajva revolutionär” att gå med i ett tåg för allas lika värde?
Lika bra att vara ärlig. Jag vågade mig ut för att alla andra gjorde det. För att det förväntades av mig – att inte ta ställning, att inte ha tackat ja till Facebook-arrangemanget, hade varit pinsamt. Men det hör till ovanligheterna att det är bekvämt att vara del av en politisk kamp, eller att prata om politik över huvud taget. Prova att fråga en person du vill ligga med vad han eller hon röstar på. Jag gjorde det förra helgen, och fick höra att jag var ”extremt politisk och lite aggressiv”. Mina föräldrar berättade inte för mig vad de röstar på förrän jag var 17 år.
Det finns fler anledningar till att vårens stordemonstrationer är svåra att få ihop med den politiska vardagen. Det är inte bara mina föräldrar och potentiella ragg som ogärna pratar politik. Enligt Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap och föreståndare för SOM-institutet, tycks svenska väljare i jämförelse med andra länder vara väldigt obenägna att försöka påverka varandras partival. Inför valet 2010 var det i städer av Lunds storlek 17 procent av invånarna som försökte övertala någon i sin närhet att rösta annorlunda. Bland personer med högskoleexamen var andelen 19 procent. Siffrorna är lägre än i de flesta andra demokratier. Det verkar som att vi helst av allt bara vill ha det trevligt.
Forskningen är inte säker på varför – en teori är att det är en del av den svenska politiska kulturen: Vi är konflikträdda, och att fråga vad någon röstar på är helt enkelt oförskämt.
P1:s Filosofiska rummet den 16 mars, ”Jaget i det digitala samhället”, gav en rad förslag på varför alla plötsligt är ute och demonstrerar. Rättssociologen Måns Svensson menar att den sociala kontrollen förändras när vi är synliga på sociala medier. Genom att allt fler vet vad vi gör skapas en motivation till att göra goda saker. Som det gamla talesättet att det krävs en by för att fostra ett barn. Eller som i det här fallet: Ett Facebookflöde för att våga stå upp mot rasism.
Etikforskaren Elisabeth Gerle ser en förändring i och med ett uppskruvat Facebooktempo: vi anser oss mer än någonsin vara självständiga individer, men i själva verket är vårt flockbeteende starkare än någonsin förr. Det gäller att vara snabb med att gilla rätt saker och då anpassar vi oss till vad andra gör, för att det inte ska bli fel. Resultatet blir mindre civilkurage – att våga stå för något som är obekvämt men rätt blir mer sällsynt.
I ett par år har det pratats mycket om slacktivism – ett sätt att vara aktivist utan att behöva vara särskilt aktiv. Att gå med i en Facebookgrupp istället för att gå ut på gatorna. Det har kritiserats för att vara en genväg till ett godare samvete, utan att egentligen åstadkomma någon förändring. Av den här våren att döma har slacktivismen tagit ett steg till. Vi går ut på gatorna, men fortfarande för att få visa andra att vi gör det – och tar då ställning i en fråga där det är mer kontroversiellt att inte ta ställning än att faktiskt göra det.
Kan förändring bygga på en längtan efter att passa in? Det kanske inte är något att raljera över. Ett samhälle där det är pinsamt att inte ställning mot fascism borde vara det bästa som kan hända. Fegisarna måste mobiliseras och kanske kan ändamålet helga medlen. Vårens demonstrationsvåg ska inte förringas – demonstrationer har lett till stordåd förr. Åtta timmars arbetsdag. Allmän rösträtt. Frågan är bara om det räcker hela vägen. Forskning kring opinionsbildning betonar hur viktigt samtal mellan människor är.
1955 skapade kommunikationsforskarna Katz och Lazarsfeld teorin om hur opinion bildas i två steg: först från partier till opinionsledare, sedan från opinionsledare vidare till resten. De opinionsledare som får oss att rösta annorlunda är varken bloggare eller debattörer, det är folk i vår närhet, de som vi litar på. Grannar och mammor och vänner. Färre röstar inte på Sverigedemokraterna för att vi går i ett tåg och instagrammar om det, utan för att vi agerar efter det. Står upp för det vi tror på också när 400 följare inte ser.
