Många känner nog igen sig i oron över att hitta rätt väg till arbetslivet. Studentlivskrönikör Maria Rosén funderar på vikten av trygghet, och att få den samtidigt som man låter målvakten stå i mål. De har varnat mig allihop. Ända från början.
Jag minns inte precis när jag bestämde mig för att bli journalist, men jag tror att det var någon gång i gymnasiet. Jag ringde en snäll tant på Sydsvenskan, som för mitt sjuttonåriga gymnasiejag var synonymt med ”tidningen”, och sa glatt att jag tyckte om att skriva och hur gjorde man om man ville bli journalist?
”Finns det något annat som du kan tänka dig att bli så råder jag dig att bli det”, blev det abrupta svaret, följt med beskrivningar om nedskärningar och arbetslöshet och att det i princip inte kommer att anställas en enda journalist till i hela världen.
Jag funderade ett varv till. Fanns det något annat som jag kunde tänka mig att bli? Astronaut? Lärare? Byråkrat? Jag kunde bli en byråkrat, som Electric Banana Band en gång sjöng. Jag skulle älska bruna brev i C-format och min egen ljuvliga häftapparat, och det skulle kännas så tryggt och ordnat och det kändes inte alls någonting i min mage.
Nu flera år senare är jag nästan färdig journalist. Men ända sedan första dagen har vår klass fått höra vilken verklighet som är vår. Det talas om nedskärningar och arbetslöshet och att det i princip inte kommer att anställas en enda journalist till i hela världen.
Och ändå fortsätter jag att vara så övertygad om att bra och kreativ journalistik behövs. Någon måste rapportera om när studiemedlen håller på att sänkas. Någon måste berätta historierna om karnevalen. Och någon måste visa med tydliga bilder hur startelvan inför VM-matchen ser ut. Men kanske blir det så att unga människor väljer att inte alls utbilda sig till journalist eller ekonom eller biolog eller vad det nu än må vara, eftersom så många utbildningar i dag verkar leda in i otrygghet.
Eller så tar vi alla ett steg bakåt, och ser att det måste finnas människor som kan berätta, liksom det måste finnas människor som kan vårda och lära barn att läsa. Och att ingen blir glad för att vi unga människor måste offra tryggheten för att göra de där sakerna som vi är bra på.
Ja, så gör vi.
