Våren är en tid av stora beslut. Helt plötsligt tvingas vi fundera över vilka vi är och vart vi är på väg. Studentlivskrönikör Emma Andersson reflekterar kring ovisshet och varför förändring är så skrämmande.
För ungefär tio dagar sedan var det dags att skicka in sin ansökan till universitetet. Det innebär att det nu sitter folk som ser fram emot, planerar eller oroar sig för sin eventuella framtid. Alla har vi drömmar. Vissa av dem kan slå in med ett enda ord på en antagningshemsida. Andra kan tillfälligt krossas. Just nu befinner de sig i stadiet av ovisshet. Just nu kan vad som helst hända. Det är ännu månader kvar tills vi får veta säkert.
Vissa människor älskar ovissheten. Den är ett äventyr för dem, gör varje dag oförutsägbar och de kastar sig in i det okända utan en tanke på konsekvenser. Ser varje medgång som en belöning och varje motgång som en utmaning.
Själv har jag ett något mer komplicerat förhållande till ovissheten. Den är en märklig plats, en plats där drömmar varken slagit in eller krossats. Jag kan inte planera för det jag inte vet. Jag kan bara oroa mig och hoppas. Och det är där den kommer in. Nästa rädsla, den för förändringen i sig.
Oavsett vilket stadie jag befinner mig på, har jag alltid känt att nästa kliv uppför kommer att vara det steg från vilket jag faller. Lite som om framtiden, eller snarare vägen dit, är som en stege på vilken jag klättrar allt högre och högre upp. Utsikten blir alltmer svindlande, men den gör också att höjdrädslan blir värre och fallet hårdare om jag skulle snava.
En psykologistudent skulle antagligen säga att det ytterst handlar om en rädsla för att bli vuxen. Och visst känner jag mig ofta just som Peter Pan: No one is going to catch me and make me a man. Jag är livrädd för att nästa pinne på min stege ska tvinga mig att bli något eller någon jag inte är säker på att jag är redo för än.
Men min dröm har aldrig varit att stanna i någon version av Landet Ingenstans. Jag vill tro att det egentligen är ett minst lika stort äventyr att klättra vidare som att stå kvar. Det är inte vuxenvärlden, eller verkligheten som skrämmer. Kanske inte heller ovissheten eller den oundvikliga förändringen, som kommer oavsett vad utgången blir.
Kanske är rädslan i sig egentligen bara ett bra tecken. Den innebär att jag bryr mig om det som kommer att hända, att mina drömmar betyder någonting.
Den innebär att oavsett om jag kommer vidare eller faller, så har jag åtminstone hittat rätt stege.
