Jag har lämnat köksfönstret på glänt. Vill kunna höra regndropparnas mjuka smattrande mot löven på träden utanför. Köket är varmt och i kaos, jag gör müsli och bakar bröd och svabbar golvet, allt på samma gång förstås.
Spexperioden tog slut i fredags. Trötta efter sistafesten droppade vi en och en in i borgen för att ta itu med städdagen. Dags att ställa i ordning borgen igen och lämna den lika fin som den var när vi fick den. Vid tretiden var jag tvungen att bege mig mot jobbpass på ICA som jag inte lyckats byta bort.
Under fredagskvällen och hela lördagen jobbade jag. Sedan trodde jag att jag äntligen skulle få vila men hade tydligen missat att det var obligatorisk inventering på söndagen. Det var bara att bita ihop.
Idag är det onsdag. Måndag och tisdag svischade förbi, ni vet på det där sättet som när man rusat ner för en backe så fort att man liksom av bara farten fortsätter upp på andra sidan.
Jag tror att jag kan räkna antalet jobbpass innan sommaruppehållet på en hand, eller kanske två. Vi har lånat ut caféet till karnevalen som stundar om en dryg vecka och stänger på fredag. Terminen är på upphällningen. Allt jag sett fram emot, somligt i ett par månader, annat i ett par år, är snart över. En grävskopa gör oljud utanför mitt fönster och det regnar visst in lite på golvet men det märker jag inte.
Nu ska jag ta itu med brödet som jäser över på diskbänken. Kanske hinner jag till och med sortera kläderna jag bara proppat ner i en stor svart sopsäck den senaste månaden och tryckt in i garderoben. Att komma tillbaka till den riktiga världen efter en spexperiod känns alltid lite som en pånyttfödelse. Jag drar in den friska regnmätta luften från det öppna fönstret och ser fram emot att efter två månader sluta snyta blod. Sneglar mot träningstightsen som är på väg att rymma ut ur garderoben. Ja, kanske till och med det…
