Demokrati bygger inte på taktikröstning. Rösta istället på det parti du vill och inte det parti du borde rösta på. Det skriver pol. kand.-studenten Jack Lantz i ett debattinlägg rörande valet till Europaparlamentet den 25 maj.
Två veckor kvar till EU-valet och politik verkar tråkigare än någonsin. Men att svenska politiker inte vågar uttrycka en enda åsikt är knappast någon ny insikt; vad jag här vill säga är något betydligt mer intressant: Det är vårt fel att det ser ut som det gör, det är vi som har valt det. En enda politiker verkar våga prata ideologi och utmana med obekväma frågor mitt i allt grådask: Gudrun Schyman, hon som av Jonas Sjöstedt kallas en ”krydda” i politiken. Vi har accepterat detta. Att feminism är en krydda och att riktig politik handlar om regeringsmakten och om en eller två miljarder mer i skattesänkningar.
Vi har accepterat att de viktiga frågorna får vänta av strategiska skäl. Folkpartiets individualiserade föräldraförsäkring, Vänsterns sex timmars arbetsdag, Socialdemokraternas jämställda löner och Miljöpartiets nedrustning (som så otäckt snabbt har tystnat i den uppiskade rysskräcken) – allt det som de VILL göra men aldrig vågar slåss för. Det finns sedan nio år ett parti som inte bara vill allt detta, utan som också sakligt talar om det; som utmanar dagens stelbenta blockpolitik, där ingen politiker vågar svara på ärliga frågor, av rädsla att skrämma mittenväljare eller utmana partiets dogmer. Ett parti som står för allt det där som jag vill. Så varför röstar jag inte på dem?
Det krävdes för mig några månaders isolering i Kina från den svenska politiken, samt ett antal eldiga youtube-tal av Gudrun Schyman, för att på allvar börja fundera över frågan. Men även en insikt om att Feministiskt initiativ numera inte bara är Gudrun, utan även en ständigt tilltagande skara av över 13 000 medlemmar. Att partiet är på väg att bli en demokratisk revolution, dels genom partilistor fyllda av de som idag är utestängda från politiken – unga kvinnor och personer med invandrarbakgrund (nåja, ännu inga unga män med invandrarbakgrund som så observant påpekats av Robert Hannah från Folkpartiet, ett parti som själva inte har några unga invandrarkvinnor på sin lista) – och dels genom att för första gången i historien kunna göra feminism till en legitim politisk ideologi, så som miljöpartiet gjorde med miljöfrågan och som sorgligt nog Sverigedemokraterna lyckades göra med främlingsfientligheten.
Anledningen till att jag inte har röstat har varit densamma som för många andra, jag har varit rädd att slänga bort min röst på ett parti som inte kommer in i riksdagen och därmed bädda för den sittande regeringen. Jag föll för ett argument som helt strider mot allt jag står för i fråga om demokrati – att jag inte skall utnyttja min röst för det jag tror på utan villigt acceptera att det i svensk politik bara finns två alternativ. Om inte jag som väljare kan bryta den maktstrukturen, hur skall då våra röstfiskande politiker kunna?
Självklart kan man ha andra anledningar att inte rösta på Fi, till exempel att man som jag är medlem i och stödjer ett annat parti. Men hur sorgligt vore det inte om många av oss i hedervärd lojalitet fortsatte att rösta på valprogram vi inte riktigt tror på, medan en feministisk revolution flög oss förbi som hade kunnat vitalisera politiken och få andra partier att våga stå för sina åsikter? Nu inträder två veckor av valspurt då vi från alla håll kommer få itutat oss vad vi bör rösta på. Jag skall själv därför ha hyfs att avstå ifrån detta, men en sak vill jag uppmana oss alla: att i EU-valet den 25 maj rösta på det vi faktiskt VILL, och inte vad vi tror att vi borde.
Jack Lantz
Politices kandidatstudent
