Lundakarnevalen kan vara både en början och ett avslut. Maria Rosén funderar kring de förväntningar och oskrivna regler många känner kring studentlivet – och att det faktiskt brukar lösa sig trots allt.
I morgon är en fyra års väntan, eller lugn om man så vill, över. I morgon är dagen när stora och små nöjen ska bli verklighet, när skavande sandaletter ska få dansa ända fram till morgonen och flera tusen människor ska få skörda frukten av månaders slit.
I morgon är också dagen när många av oss skriver sista kapitlet i boken om studentlivet, och tänker att ”jag vill vara med om karnevalen en sista gång innan jag är klar”. Dagen när många av oss inser hur snabbt det kan gå att känna sig sen i Lund.
Jag blev försenad redan i februari, när jag råkade vara i Stockholm under den natt som kön till karnevalslivet ägde rum. Jag satt och drack vin på Medborgarplatsen i stället för att förbereda varm choklad och fixa sovsäck och liggunderlag som mina ambitiösa kompisar med siktet inställt på en vår med karnevalen. Följaktligen blev jag inte karnevalist, och det fick mig att känna av en välbekant stress.
Stressen kom redan när jag kom till Lund, för två kandidatexamina sen. För Hälsningsgillet visade ju en stad full av spex och skrivklubbar och fotbollsföreningar, och det fanns så mycket att välja mellan, och då kom den. Stressen av att hamna fel och hamna efter, och att bli färdigpluggad utan att bli nöjd och ha fått ut vad jag ville av studentlivet.
Men så fann jag rätt plats i studentvärlden för just mig. Jag fick uppleva sittningar och bastu på AF-borgens tak och bad i sjön på Lillsjödal, och jag insåg att de svartvita reglerna egentligen inte behöver finnas. Som student måste du inte vara engagerad i fem studentorganisationer för att du är 22 och lämna Lunds studentvärld för att du fyller 30, om du inte vill det. Så kom plötsligt en dag när jag hellre drack vin på Medborgarplatsen än att förbereda choklad för att vänta i flera timmar i en kall kö. En dag när jag föredrog att vara i Stockholm framför att slåss om baler och sent kvällsslit. En dag när jag började känna mig nöjd.
Men oavsett om det här är det allra sista kapitlet i boken om mitt studentliv tänker jag gå ut i morgon och dansa i skavande sandaletter, ända fram till morgonen.
