Mitt i Lunds karnevalyra har Tegnérs matsalar fått ett nytt (gammalt) utseende. Karnevalsshowen Ljuset och lyktan är en föreställning fylld av sång, dans och lundareferenser – en klassisk show i lundensisk spexanda.
Vi välkomnas in i krogen Ljus och Lykta under tidigt 1900-tal. Bartendern putsar glas bakom baren och en servitris plockar bland borden. Varje möbel, skylt och detalj är tidsenlig, nästan som en tur på Hotell Gasten på Liseberg, fast utan spöken. Bartendern berättar när vi slagit oss till bords om hur vi alla letar efter något i våra liv, letar med ljus och lykta efter något som gör oss kompletta. Vi får där efter en resa in i persongalleriets liv – en man som dränker sina sorger i baren, en flicka som drömmer om kärleken, ett par som tävlar i dans men där en av dem känner sig bortglömd. Karaktärernas olika historier berättas separat med krogen som gemensam nämnare, alla med bryderier i livet som behandlas under showen.
Showen är uppbyggd på ett mycket stämningssättande sätt. Bartendern håller i trådarna likt en berättare som försvinner ut och in i berättelsen, och varje monolog kantas av mjuk jazz i bakgrunden. Så väl säkerhetsgenomgången som scenövergångar vävs smidigt in för att inte bryta bubblan middagsgästerna befinner sig i. Kläder, rekvisita, musik, dekor och karaktärer håller tidsandan, och lokalen Tegnérs Matsalar passar utmärkt till atmosfären. Alla sångnummer är väl inövade och sjungs på klassiskt vis, samtidigt som dansnumren verkligen imponerar – på liten yta görs flera akrobatiska rörelser med kast och hopp.
De relativt få vitsar som dras faller inte alltid rätt hos publiken. Suputen i baren som då och då får stå för komiska inslag är från början nästan bara en tragisk figur och hans sorgliga sångnummer känns i hjärtat. De allvarliga inslagen bland flera karaktärer görs väldigt bra, men i avsaknad av tydliga glada inslag blir ibland känslan lite vemodig. De kvinnliga sånginsatserna hålls klassiskt jazziga, och konstapeln bjuder på ett ovanligt moget nummer från en ung ensemble.
Som studentproduktion är showen imponerande enhetlig. Fokus och tid har lagts på en känsla och en stämning, något man lyckas mycket bra med.
Showens…
Bästa dödshopp: Sofie Holiday kastas nästan, men bara nästan av scenen.
Bästa scenkänsla: Mary Birdfields tidsenliga mick, kläder och accessoarer
Bästa ordvits: ”Vad händer om vi tar in för många gäster vid borden?” ”Vi dukar under!”
Svängigaste kuplett: Militärentré
Frågetecken: Är det nödvändigt med så tydligt föråldrade könsroller i Karnevalen 2014?
Text: Hanna Dahlberg och Daniel Kindstrand.
Foto: Daniel Kodipelli
