Mycket pyro, skojbråk och de klassiska låtarna. Lundagårds recensent upplevde sin tid i mellanstadiet under E-types konsert igår.
Som konsertupplevelse är E-Type på Lundakarnevalen inget vidare. Stundtals är det faktiskt en bedrövlig syn. Många män är drängfulla, och beter sig just så illa som bara drängfulla män kan göra. Kvinnor blir sexuellt trakasserade, andra flyger som vantar när något skönt gäng ska skojbråka. Därför är det en lättnad när E-Type äntrar scenen. Allt fokus riktas mot den långhåriga disko-guden.
Karnevalens tema är framtiden, men E-Type håller sig till sitt beprövade koncept: brudar och pyro. Även när det gäller låtarna så håller han sig till klassikerna, vilket främst innebär sånger från The Explorer och Last Man Standing, och mindre från den senare produktionen. Bäst drag blir det under Angels Crying och höjdpunkten Campione 2000. Att se E-Type är att återuppleva sin tid i mellanstadiet, vilket är tudelat. Under extranumret This is the way påminns man om att det stundtals var ganska kul, ända tills en ungmoderat i upphetsningen drar en knytnäve i ens bakhuvud.
Text: Sebastian Hagberg
Foto: Jens Hunt
