Utan varmvatten i två dagar och plötslig brist på skrivarbläck är vardagliga motgångar som ibland känns enorma – tills en frisör får tankarna att vända.
Söndag morgon. Jag tänker unna mig en lugn helgfrukost. Läsa nyheter och sippa på mitt te. Men vattnet från kökskranen är konstig kallt. Det blir aldrig varmt. Jag testar handfatet och duschen, men samma värmefrånvaro där. Jag suckar. I telefonen till vaktmästaren möter mig bara telefonsvararens anonyma ”abonnenten du söker kan inte nås för tillfället”. Så gick det med det med glädjen den söndagsmorgonen.
Lika kyliga strålar möter mig nästa morgon, men jag tänker att någon annan i huset måste ha drabbats av samma frånvaro av den så självklara vardagliga ingrediensen. När jag två dygn senare ”tvingas” duscha för att min frisör ska slippa mitt skitiga hår är det som ett dopp i ishavet. Ilskan växer inom mig. Två dagar utan varmvatten, det är ju som att leva på 1800-talet.
Innan jag ska iväg till ett seminarium ska jag skriva ut mina anteckningar till min redovisning. Åtgärden vägras. Det är slut på färg. Såklart. Tyvärr blir det inget skrivarbläck innan CSN, tänker jag. Sen påminner jag mig själv om att maj bara ger ett halvt CSN. Varför just i maj? Det är nu jag behöver dem som mest, de där slantarna som ska rädda mig under en sommar fylld av en kunskapsrik, men inkomstlös praktik.
När jag några timmar senare sitter hos min frisör så känner jag att det här med att klaga inte riktigt är på sin plats. Min frisör berättar att han haft en usel vecka: han hade tappat mobilen i marken och skärmen har gått sönder. Hans bankkonto hade blivit kapat och någon hade därmed roffat åt sig 26000 kronor från honom och slutligen hade bokningssystemet till hans frisörstider gått sönder och han hade därmed förlorat kunder. Trots detta elände så påminde han mig om att det faktiskt var världsliga saker som hänt honom. Det finns så många i världen som bara kan drömma om att få duscha i iskallt vatten eller att ens ha en telefon att kunna tappa.
Kanske är det dags att vi som studenter faktiskt är lite tacksammare för vad vi har. För även om livet kan kännas tungt veckan innan CSN och vi tvingas leva på nudlar (det har jag i och för sig aldrig hört att någon tvingats till) så kan vi leva väl. Och det borde vi tänka på ibland. Att få vara student är en rikedom i sig. Kanske är det svårt att med endast CSN få ihop till att ge bidrag till de som är i nöd, men att ändra tankesätt och bli mer tacksam även för vardagsproblemen tror jag är en bra och kostnadsfri början. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
