I Sverige ska alla ha möjlighet att läsa vidare på universitet, så länge betygen och viljan räcker. Intentionerna är goda, men i praktiken blir det sällan så. Anledningen är bristen på lärarledd undervisning.
När jag pluggade statsvetenskap var vissa delkurser väldigt hårt skurna. Vissa veckor hade vi drygt tre timmars effektiv föreläsning samt ett seminarium på cirka 45 minuter. Resterande 36,25 timmar av studieveckan förväntades vi ägna åt självstudier.
I grunden uppskattar jag tanken ”frihet under ansvar” och att jag själv kan bestämma när jag ska plugga. Den friheten har jag kunnat ägna åt att jobba på nation, skriva för Lundagård eller få annan bildning som studentlivet i Lund faktiskt ger. Det uppskattar jag, samtidigt som jag har en bitter eftersmak av min utbildning.
Det handlar om den lärarledda tiden och hur skevt det kan bli. Om utgångspunkten är att ”alla” ska kunna studera vidare på universitet, gäller det att erbjuda studenterna olika inlärningsmetoder. En sådan metod kan vara interaktivitet med undervisaren. Vissa lär sig mest av att läsa ur en bok, andra av att skriva anteckningar, en tredje av att titta på youtube-klipp och en fjärde av seminarier.
Jag tillhör den sista sorten, jag har alltid lärt mig mest genom samtal. Samtidigt har jag inga problem med att läsa – mitt yrke är trots allt journalist – men det är genom en dialog med föreläsaren jag har lärt mig mest.
Därför är det så sorgligt att studenter inom humaniora och samhällsvetenskap får så lite lärarledd tid. Avundsjuka blickar kastas åt Lunds tekniska högskola där de på vissa delkurser minsann har möjlighet att ha fyra till sex timmars lärarledd undervisning per dag. Och ja, jag är medveten om att samhällsvetenskap kräver egna reflektioner för att tillgodogöra sig kunskapen – men hur ska det ske utan handledning av någon som kan putta studenten i rätt riktning?
Det var därför glädjande att rektor Per Eriksson lyfte SNS-rapporten från i mars där bland annat lundaprofessorerna Mats Benner och Sylvia Schwaag Serger analyserat vad svenska universitet kan lära av universiteten i Stanford och Berkeley. Rapporten konstaterar att lärare som lyckas kombinerar forskning med högkvalitativ undervisning ska befordras och anställas. Kanske kan detta på sikt öka den lärarledda tiden? Rektorn lovade att lyfta rapporten till det kommande strategimötet med universitetsstyrelsen i juni, vilket är bra.
För ska Lunds universitet fortsätta ha en ambition om att vara ett universitet i världsklass så måste fler studenter få mer lärarledd tid inom främst de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna. Först då, när studenten kan välja vilken undervisning som passar den enskilde, kan vi säga att vi har ett utbildningssystem för alla.
Carl-Johan Kullving
Webbredaktör
