Det här med att skämta

Det här med att skämta

- in Redaktörsbloggen
Kommentarer inaktiverade för Det här med att skämta
@Kenneth Carlsson

Det blir inte alltid som man tänkt sig. I helgen tänkte Lundagård skoja till det, men mottagandet blev smack pannkaka. Ja, ibland skjuter man snett. Som redaktör blir man van vid att få kritik. Kritiserade personer anklagar material för att vara förvanskat. Andra är inte nöjda med hur de porträtteras och vill lägga sig i och förändra redaktionellt innehåll (som om Lundagård är deras personliga PR-tidning som de kan beställa lyckliga historier från). Sådant där kan enkelt viftas bort. Men så kan det även uppstå tillfällen när man av misstag gör andra besvikna på helt fel sätt. Samtidigt som vi granskar Radio AF tillhör de våra bästa vänner i studentlivet. Vi har en handfull gemensamma medarbetare och vi har en del samarbeten, exempelvis utbyter vi nyheter och rapporterar löpande om vad vi båda har på gång. Lundagard.se har radions streamingknapp tillgänglig på förstasidan. Mediepolare, kan man säga. Natten till lördag var Lundagård välkomna till Radio AF:s sista sändning på FM-bandet. När nyheten om att radiovågorna skulle släckas kom ut i höstas var vi från tidningen dåligt tysta om det – sånt som händer när man har begränsat antal medarbetare och en hyperstressig vecka, men likväl för dåligt. Det var en så pass viktig händelse att det inte skulle få passera. Den här gången skulle vi inte missa spektaklet. Tanken var att titta förbi och skriva en enkel artikel om hur FM-sändningarna las ner till förmån för endast webbsändningar. Men när vi satt på redaktionen och diskuterade vad vi skulle göra fick vi en idé – varför inte skoja till det lite? Lundagård ses – åtminstone allt som oftast – som en seriös stomme i studentlivet vars främsta mål är att agera seriös nyhetstidning och magasin. Ganska ofta får vi höra att vi är tråkiga, ja alldeles för seriösa. Kan man som medarbetare ens ha kul på Lundagård?  Sådana antaganden är förstås bullshit, men visst finns det en lockande poäng i att våga skoja till det lite någon gång. Vad är det annars för studenttidning, egentligen? Radio AF är våra vänner och vi var sugna på att skriva något roligare. Läget var för svårt för att motstå just det här tillfället. Vi skulle skriva en artikel och skämta med både oss och radion. Skämtet gick ut på att vi skickade dit Anton Pilotti, som inte ingår i vår vanliga medarbetarstab. Tidigare drev han Lundagårds mest lästa blogg där han vitsigt skrev om sin uppsatsresa till Svalbard, även om han därefter inte varit redaktionellt inblandad. Nu skulle han prata med personer på radion, samla information och därefter skulle vi få ihop något intressant. På plats fanns även bildchefen samt undertecknad, som mest hade det trevligt och privat pratade med olika delar av Radio AF. Gött häng och nätverkande. När vi kom tillbaka till redaktionen bestämde vi oss för att skriva artikeln med en kul twist. Den skulle delvis ha sin konkreta viktiga information – hur stationen stängde sina FM-sändningar, lite bakgrund, lite framförd kritik mot beslutet och annat essentiellt. Men, förklätt i en uppenbart spårad historia. Resultatet blev följande: Glädje in i FM-graven. En berättelse där vår reporter plötsligt blir paranoid och började tolka radions oskyldiga och trevliga sätt som ett tecken på att de i själva verket var en sekt. Själva sektskämtet är i grunden ett internskämt mellan mig och delar av radion, baserat på deras goda sammanhållning. För att tydliggöra att den paranoida delen av historien var just ett skämt lät vi hela historien vara skojfrisk, så att det inte skulle vara något tvivel på att vi just skämtade. Vi tog fasta på ett citat om House of Cards, blandade in Lagen om valfrihet, kallade de aktiva på radion för ”radioaktiva”, och så vidare. Vi antog att det skulle vara solklart att tonen var ironisk och att skribentens paranoia skulle göra att läsaren skrattade – dessutom snarare åt Lundagård än Radio AF. Det var så bisarrt att det inte skulle råda någon tvekan. Det gick dock inte riktigt fram. Under söndagsmorgonen hörde stationschefen Erik Adell därför av sig. Lördagen hade varit minst sagt fylld av ilska. Radio AF och dess aktiva hade tagit illa vid sig. Väldigt illa faktiskt. Mailet kommer väl inte nomineras till årets gladaste på någon gala. Och eftersmaken blev därefter. Det är en given del i alla kompisrelationer att man skämtar med varandra. Men det är inte så värst kul när ens kompis blir ledsen och besviken. Man kan inte riktigt skoja bort det. Det enda man kan göra är att uppriktigt be om ursäkt och förklara ens intentioner. Det är också i de här stunderna radions största besvikelse blir uppenbar. Personer ställer upp och svarar ärligt och hjärtligt, men upplever att det de säger blir värt noll när resultatet inte blir den seriösa artikeln de trodde. Just den besvikelsen blir också skammen vi bär vidare. Så Radio AF: förlåt, det var inte meningen att göra er ledsna. Nej, Lundagård tycker inte att Radio AF:s stationschef är en lundensisk version av Frank Underwood i House of Cards. Och nej, Lundagård anser inte att Radio AF är en sekt. Inte heller är en övergång från FM till webbsändningar att förknippa med företagare som vill profitera på någons mormor. Och ni radiomedarbetare som sitter i sofforna och önskar att fler ska bli en del av radiogemenskapen, vi ser er absolut inte som tvillingarna från The Shining. Vad kan man ta med från detta? 1. Alltså det här med att skoja i text är inte lätt. Ironi kan höras i ljud, men i text är det svåranalyserat. 2. Lundagård ses som seriösa. Som läsare har man en uppenbar förväntning. Då blir det svårt att skämta såvida vi inte absolut tydligt skyltar för det. 3. Kanske bör inte Lundagård ens någonsin skoja på det här sättet över huvud taget? Och vad innebär det för Lundagård på sikt? Kan någon ta tidningen på allvar? Ja, men självklart. Om det inte funkar att skoja med Radio AF, vilka ska vi då göra det med? Men framför allt är det viktigt att läsarna vet vad de får. Det var det största misstaget här. Det är viktigt att markera när man skämtar, för ironi är bevisligen inte så lättolkat. Vad är vi för nyhetstidning egentligen om läsaren inte vet om hen kan lita på innehållet? Där får jag sitta med dumstruten denna gången. På Lundagård är vi vana vid att bli skämtade om. Under karnevalen skämtade revyn hej vilt om offerkoftor och redaktörsbortfall. Men det är okej, vi är vana och gliringar får man tåla. Det är ju kul också. Men visst är det väl lättare när skämten kommer i sammanhang där man inte kan vänta sig något annat. / Kenneth Carlsson  

Facebook Comments

You may also like

Den 8 mars är det dags att fira kvinnorna

För tredje året i rad slås portarna upp