När politisk medvetenhet reducerats till medveten konsumtion har “normcore” som första klädtrend på länge chansen att vara politisk.
Skal, skal, skal. Valmöjligheterna för dig som vill skydda din telefon och samtidigt uttrycka din högst unika personlighet är närmast oändliga. Är du typen som bara lever en gång? Smäll på med ett “YOLO”. Är du däremot lite trött på det här samhällets kapitalism och förtryck tycker jag du ska satsa på ett med hammaren och skäran. Det finns flera, men för den där verkligt radikala framtoningen funkar det nog bäst med rött. Så folk ser hur radikal du är.
Under april publicerade Sydsvenskan“Generation ego”, en serie om oss nittiotalister. En ego-centrerad generation med stora krav på att “bli någon” på egen hand. Som hela tiden manas att uttrycka sin unika personlighet.
Hand i hand med det individfokus Sydsvenskan beskriver finns en konsumtionskultur. En unik snöflinga blir man genom sina medvetna köp, som ofta förkläds till politik. Kaffet är ekologiskt, tröjan är second hand. En personlig identitet får sitt uttryck i en yta av politiskt engagemang, som i sin tur uttrycks i att köpa rätt saker.
Kravet på att ständigt definiera sig gentemot sin omgivning har nu mötts av en ny mottrend: normcore. I stället för att försöka vara unik bejakar normcore omgivningens inflytande. Det är en rörelse som förflyttar sig bort från en ambition att sticka ut vilket präglat ungdomsmodet åtminstone sedan 60-talet.
Ungdomsmodets framväxt är tätt sammanvävt med 60- och 70-talets proteströrelser. Men där stilen tidigare var ytan på en i grunden upprorisk rörelse, är den i dag yta utan någon underliggande rörelse över huvud taget. Mobilskalen med hammaren och skäran och “YOLO” döljer trots allt likadana Iphones, producerad under lika vidriga förhållanden, men det ena ger en aura av att du vill krossa kapitalet. Upproret har blivit något som riskfritt kan köpas och säljas.
60- och 70-talets rörelser var rörelser som tog risker. De fyra studenter som mördades och nio som skadades av det amerikanska nationalgardet på Kent State University den fjärde maj 1970 var lika mycket en del av trenden som att lyssna på Hendrix. Skotten avfyrades under protester mot USA:s invasion av Kambodja, ett ställningstagande som var en utmaning av den rådande ordningen och på allvar skrämde ett etablissemang.
För att komma runt det överdrivna fokus på yta krävs ett nytt förhållningssätt till den. Klädtrenden normcore har under några månader slängts omkring på internet och i tidningar. Var det ursprungligen kommer från är svårt att säga, men den större spridningen kom när “trendforcasting-byrån”, K-Hole, plockade upp den för en tid sedan. En gång i tiden, menade de, föddes människor i gemenskaper och formade sin identitet. I dag föds människor som individer och måste finna sin gemenskap. Det här är inte hållbart. Många plockade upp begreppet från K-Hole, men få verkar ha läst om vad de faktiskt menade.
I Sverige fick normcore ett övervägande negativt mottagande, mycket på grund av att den missuppfattats som att klä sig riktigt otrendig. Patrik Lundberg skrev exempelvis (Aftonbladet 3/4 2014) att det ”är klassförakt i sin renaste form” att klä sig normcore. Precis som de flesta andra avfärdade han trenden som trams.
Jag håller inte med Patrik Lundberg, men man får förlåta honom eftersom han har rätt. Eller, han hade haft rätt om det han beskrev faktiskt var normcore. Fula kläder som något slags ironiskt fattigdoms- live hade bara varit smaklöst. Men det är inte det normcore är. Alla kan vara normcore, många är det redan. I Williamsburg är det normcore att vara hipster. I militären är det normcore att bära uniform. I Bingolotto är det normcore att klä sig som Leif “Loket” Olsson.
Normcore är att låta sig definieras av sin omgivning. Att acceptera att du är en produkt av omständigheterna och att det inte bara är okej, det är oundvikligt. Lika bra att acceptera det, sluta låtsas och gilla läget. Du behöver inte kämpa för att sticka ut. Ditt värde mäts inte i hur du avviker ut från gruppen, utan i hur du kompletterar den.
Kanske kan normcore hjälpa oss att nå bortom en ungdomskultur full av tomma ställningstaganden, till en kultur av faktisk politik. Genom att inte bara acceptera att vi alltid kommer vara bestämda av vår omgivning, utan aktivt bejaka det, går det att sluta lura oss själva att konsumtion som politik är tillräckligt. Kanske kan vi byta den där unika snöflingan mot en lavin, en rörelse där vi lyfter varandra och på allvar förändrar vår omgivning.
Text: Philip Stålhandske
Illustration: Julia Hallström
