Ett härjat och hysteriskt terminsslut. Studentlivskrönikör Linus Gisborn bearbetar de dubbelsidiga känslorna som finns i att skriva en uppsats.
Det hettar inne i datasalen. Solen gassar i de inglasade rummen med dålig luftkonditionering. Jag känner hur tjejen bredvid mig sitter och mentalt hyperventilerar. Stress, stress, stress. Skriv, skriv, skriv. Jag gör det också. Slukar kaffe och socker, skrattar lite för högt när någon drar ett skämt. Det är av desperation. Ett par dagar kvar till uppsatsinlämningen och det gäller att pressa sig över mållinjen utan att bryta ihop.
Hur blev det egentligen så?
Att skriva uppsats är något väldigt dubbelt. Från början känns allting så bra. Det är frihet under ansvar och andra klyschor. Men den där delen med ansvar brukar jag glömma bort ganska snabbt. Istället ballar jag, så att säga, ur helt och hållet. Efter en dryg vecka kan mitt sinnestillstånd snarare beskrivas såhär:
”ÅT SKOGEN MED PLIKTEN! WOHOOO!!!!!! BRA VÄDER? JAG NJUTER! TREVLIGT EVENT? JAG KOMMER! GRILLVÄDER? ALLT VÄDER ÄR VÄL GRILLVÄDER!? SUGEN PÅ ATT SES? SÅÅÅKLART! WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”.
(Och detta är bara nästan inte en överdrift).
Jag åker till Göteborg, dricker på tok för mycket öl och slarvar omkring i största allmänhet. Ansvaret drar jag mig till minnes två veckor innan inlämningen. I takt med att deadline närmar sig friskas minnet upp och ödmjukheten återvänder.
Under en mycket trevlig långfrukost med två olika morgontidningar, färsk frukt och nybakat bröd slås jag av tanken: ”Har jag inte glömt något?”. Det dröjer en stund innan jag kan minnas vad det är: ”Just ja, C-uppsatsen. Det kanske börjar bli dags att ta tag i den nu?”.
(Detta är rätt och slätt lögn. Självklart har jag haft bättre koll än så. Att påstå något annat vore ju bara bisarrt).
De två sista veckorna blir ett inferno. Skriva, skriva, skriva. I datorsalen om dagarna. Om nätterna i mitt kök. Vid klockan 04:00 är jag övertygad om att jag producerat storverk, när jag vaknar vill jag kasta datorn i väggen. Jag äter för mycket baguetter från Socialhögskolans café och inbillar mig att jag har ett i allmänhet härjat utseende.
Efter inlämningsdagen:
Överlevde, tror jag? Överlevde,
nästan. Jag funderar på att hoppa av hela universitetet.
Det kanske vore en bra idé? Att hoppa av?
Men vilket nonsens… Glömmer säkert bort min uppsats imorgon.
Haha!?!?!?!?
Vill ha lov nu. Känner mig färdig, lättad.
Måste få tid. Att andas. Innan nästa uppsats.
(Innan nästa hysteri.)
Tack för mig. Nu blir det tre månaders konstruktiv tystnad.
