Feminism har blivit en het valfråga och partierna tävlar om vem som driver den mest feministiska politiken. Men diskussion kring den könssegregerade arbetsmarknaden saknas, menar Teresia Olsson, utbildningspolitisk krönikör. Detta är en framtidsfråga där högskolepolitiken har ett stort ansvar.
Nu är vi mitt uppe i valrörelsen. Kanske är du exalterad och ser med spänning fram emot nästa politiska utspel, eller så har du som jag redan tröttnat och längtar tills det är över? Partiernas framtidsvisioner har reducerats till klatschiga budskap på valaffischer och konfliktsökande valdebatter på TV. Det är i sådana stunder det gäller att försöka komma ihåg vad politik egentligen handlar om – vilken framtid vi vill ha.
Feminism har plötsligt blivit en het valfråga. Äntligen, säger jag. Att alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter i livet borde vara grunden för all politik och genomsyra alla de andra frågor som diskuteras flitigt under en valrörelse. En jämställdhetsfråga som har diskuterats mycket under den senaste tiden är löneskillnaden mellan kvinnor och män, framförallt med fokus på kvinnors företagande och möjligheter att göra karriär. Centerpartiets partiledare Annie Lööf talar sig ofta varm om hur RUT-avdraget och privata aktörer i välfärden gynnar jämställdheten. Det finns det olika åsikter kring, med det jag har reagerat på är hur det i debatten alltid förutsätts att kvinnor jobbar inom vissa branscher, män inom andra och att det alltid kommer att vara så. Var är diskussionen om den könssegregerade arbetsmarknaden?
Forskarna pratar om att den svenska arbetsmarknaden är både vertikalt och horisontellt könssegregerad. Den vertikala könssegregationen innebär att det är fler män än kvinnor som är chefer, år 2010 var endast en tredjedel av Sveriges chefer kvinnor. Den horisontella könssegregeringen innebär att kvinnor och män arbetar inom olika yrken och branscher. SCB har gjort en studie över könsstrukturen per utbildning och yrke mellan 1990 och 2030. I den går att läsa ”Våra beräkningar fram till år 2030 visar att kvinnorna fortsätter att göra inbrytningar på traditionellt manligt dominerade utbildningar på eftergymnasial nivå. Beräkningarna visar däremot inte att männen i samma utsträckning ökar inom de traditionella kvinnoutbildningarna.” SCB beräknar att år 2030 kommer andelen kvinnliga civilingenjörer har stigit till 25% från 20% år 2007. Samtidigt är ungefär 96% av dagens förskolelärare kvinnor och SCB beräknar att det kommer ligga kvar på ungefär samma nivå är 2030. Är inte detta ett problem?
Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter och möjligheter i livet. Det borde också omfatta de utbildnings- och karriärval vi gör. Vi behöver en större diskussion kring vilket ansvar högskolepolitiken har för att bryta könssegregationen på arbetsmarknaden och hur det ska göras i praktiken. Det är en feministisk framtidsfråga.
