I våras beslutade våra ägare att skära ner Lundagårds verksamhet med drygt trettio procent. Nu är det dags att se vilka åtgärder vi har påbörjat för att kunna behålla verksamheten på samma nivå.
Inget minne är så kort som studentvärldens. Just därför känns det också väldigt speciellt att ha ett förtroendeuppdrag som löper över två år. Plötsligt har vi redaktörer blivit rutinerade och erfarna – ”varit med förr” – och kan berätta vad som diskuterades på kårting för längesen (det vill säga hösten 2013).
En av våra allra viktigaste uppgifter den närmsta månaden blir därför att påminna alla kårer vad som egentligen hände i våras. Hur vi i mars fick höra att en av oss eventuellt skulle få sparken eftersom Lunds universitets studentkårer, Lus, hade slut på pengar och inte längre hade råd att betala våra arvoden. Det fanns dessutom de personer inom Lus som förklarade att nedskärningarna av vår verksamhet inte spelade någon roll eftersom vi ändå bara skrev interna artiklar som är kritiska mot nationer och kårer (något vi i och för sig är ganska vana vid att höra).
Det var en jobbig tid, vi fick aldrig sparken men allting slutade ändå i ett beslut som vi både då och nu ser som överilat. Plötsligt bestämdes det att Lundagård från och med juni 2015 ska ha två istället för tre redaktörer – det vill säga att verksamheten ska skäras ner med drygt 30 procent. Förklaringen som gavs var att Lundagård inte längre kan förlita sig på den allt mer svajiga annonsmarknaden utan istället måste minska sin omsättning. Att ingen mer än Doktorandkåren lyssnade på våra strategier för att hitta nya inkomster och göra andra besparingar var väldigt frustrerande.
Nu står vi här med en ekonomi som mår riktigt bra. Vi har gjort förändringar i distributionen, börjat göra tunnare nummer, omvandlat all vår verksamhet till studiecirklar och bytt till ett billigare papper. Jag vill inte skriva ut några siffror riktigt än eftersom vi fortfarande väntar på bokslutet men att vi slutade på mångsiffrigt plus för 2013-14 är något som står helt klart. Något som gör det här beslutet ännu mer befängt.
Enligt Lus stadga krävs det att åtta av nio kårer är överens om att häva det beslut som deras föregångare tog i våras. Det är alltså många som ska med på båten, men vi har stora förhoppningar om att våra nya inkomster och besparingar gör att våra ägare kan känna sig bekväma med att riva upp detta plötsligt tagna beslut. Vi hoppas också att alla de studenter som ser ett värde i att ha en levande och granskande studenttidning vid sitt universitet tar tillfället i akt och berättar det för sin kår.
Vad vi annars ska ta oss till vet vi inte. Att pappersupplagan radikalt kommer behöva minska sin utgivning är ganska givet. Och vad en tidning med en utgivningstakt på, låt säga fyra nummer per år, ska fyllas med för innehåll är en annan bra fråga. Och vem som ska vilja annonsera i en tidning som nästan aldrig kommer ut och som dessutom saknar aktualitet är ytterligare frågor utan svar.
Lundagårds systertidning Ergo i Uppsala har inför den här terminen fått göra stora besparingar. De två tjänsterna chefredaktör och redaktör kommer att dras ner från 100 till 85 procent och antalet nummer av papperstidningen från 12 till 10. Sara Borsin, chefredaktör för Ergo, pekar i sin senaste ledare på en av de största riskerna med den här sortens nedskärningar: ”Ett värsta tänkbara scenario för oss nu, är att vi ges mindre och mindre möjligheter att göra vårt arbete, ända tills bevakningen är så dålig att man bestämmer sig för att den lika gärna kan läggas ner.”
Precis samma oro har vi här i Lund.
