BYTISBLOGGEN. Snart är det julafton. Så känns det i min mage. Du vet känslan man fick som liten innan julafton, födelsedagen, en resa eller en match? Det där underbart eggande, uppiggande och helt förlamande pirret känner jag nu.
Jag skriver från sängen i gästrummet jag förpassats till hemma hos min mamma i Malmö. Imorgon åker jag till Birmingham. Sömnen är uppskjuten, kanske ända till imorgon kväll.
Jag har tagit en farväl-promenad med två gamla barndomsvänner, som samtidigt fick agera tidsfördriv och avreagering till en otroligt stressad och pirrig Sebastian. För stressigt är det – praktiska grejor som hur och när jag ska ta mig till flygplatsen, sociala grejor som att ta farväl-fikor med nära vänner, och den rent emotionella stressen att åka utomlands och inte känna någon.
Stressen är dock positiv. Jag vet nämligen om att den kommer mynna ut något bra. Jag har stått på scen, framför en vit tavla eller i ett DJ-bås massvis med gånger i mitt liv, och detta är banne mig exakt samma känsla. Och den kommer alltid innan positiva saker. Det känns som att jag ska på en förstadejt, fast med ett land istället för en lika nervös person. Därför kallar jag det hellre pirr än stress.
För att komma in i en bra sinnesstämning har jag förberett mig maximalt (för att vara en förvirrad Sebastian i alla fall). Jag har fixat tre (3) böcker på svenska, ett extrabatteri till telefonen och lagt fram kläderna jag ska ha på mig med en ordningssamhet som hade gjort Patrick Bateman från filmen/boken American Psycho grön av avund. Jag har till och med köpt en keps som ska underlätta för någon att starta en konversation med mig – se bild.
Och med detta lämnar jag nu detta inlägg, och Sverige. Om ett par timmar kommer taxin jag beställt och kör mig till tåget, som är första ledet i resan som kommer ta mig till ett annat land. Vi ses på andra sidan!
P.S. Jag är fullständigt horribel både på att ta bilder och att fixa till dem i Photoshop. Men ta mig fasen om de inte är här ändå.
Bilder: Sebastian Manieri
