I somras försvann Radio AF från FM-bandet. Det är inte första gången. I början av 90-talet iscensattes en kupp mot student-radion som lämnade kanalen utblottad. Det här är historien om hur Radio AF förlorade allt – inklusive sin frekvens.
Björn Lindqvist skjuter trött upp dörren till Radio AF:s studio. Hans första steg inne i rummet skapar ett svagt eko. Han ser sig om och suckar. Rummet gapar i princip helt tomt.
Akademiska föreningens, AF:s, ordförande går uppgivet fram till en liten hög LP-omslag, stoftet av den tidigare digra skivsamlingen.
Radiokanalen har förlorat allt: Radioutrustning, ledande personal och till och med sin sändningsfrekvens – allt borta över en natt. Bortkuppad och huggen i ryggen av sina egna.
Radio AF är radio skapad av studenter, för studenter. Radiokanalen utgör en spelplats för nyfikna amatörer och hördes först 1982. Sändningstiden fylldes då främst av nationsaktiva som lobbade för fredagens sittning och hälsade till korridorsgrannen. Några skivor spelades, men sändningarna flög sällan.
Men bakom varje amatör står en person med en längtan om allvar och seriositet. Som en reaktion mot den lättsamma inställningen bildades Radio P4 två år senare. Kanalen utgjorde en plattform för de aktiva som investerade sitt liv i radioskapandet och drömde om en professionell tillvaro. Och när juni kom och nationsfolket stämplade ut för sommarlov, fick de hängivna leva ut sina blöta fantasier.
Under tre brinnande sommarmånader varje år gavs Radio P4 fritt spelrum. De sände dygnet runt, 80 000 personer lyssnade och flera hundra tusen kronor cashades in genom tröjförsäljning, nöjesarrangemang och medlemskort. Radio P4 blev ett namn att räkna med. Men när terminen drog igång återgick verkligheten till den gamla studentikosa lunken. Radio P4 lades på is till nästa sommar. Nio månaders raksträcka för tre månaders serpentinväg.
– Det fanns givetvis inga avtal på det här, men det hade pågått under en längre tid med AF:s godkännande. Pengarna som vi tjänade investerades i bättre utrustning, som då Radio AF fick dra nytta av under höst och vår. Men vi var mer Radio P4 än Radio AF, säger Johanna Unghanse och tänker tillbaka.
Hon var radioförman för Radio AF 1991. Unghanse var 26 år och hade varit aktiv på radiokanalen sedan två år innan hon tog över som stationschef. Och hon hade under den tiden förstått kanalens verkliga behållning: Radio P4. Kanalen drog in pengar och var kvalitets-säkrad underhållning med tiotusentals lyssnare. Hon ville revolutionera studentradion och Radio P4 var vägen dit. Reklamfinansierad och professionellt skött – allt rattat efter amerikansk modell.
De ideella inslagen skulle dumpas, proffs anställas och reklam införas. En reform som verkade vara så framgångsrik att AF-styrelsen inte borde ha kunnat säga nej. Men det kunde de. Det blev stopp redan i dörren för Unghanse och hennes radiodrömmar.
– Vi tyckte att det var en idé som inte gick att tacka nej till: En stark studentradio som var reklamfinansierad och kanske till och med kunde ge ett överskott – det var ju så himla bra, förklarar Johanna Unghanse.
När hon presenterade sin vision bit för bit gav AF tummen upp. Men när idéerna sedan pusslades samman och den stora bilden tornade upp sig för styrelsen, var det ett annat finger som visades.
– När jag presenterade idéerna var för sig så visade AF sitt stöd. Men när jag presenterade idéerna för överstyrelsen blev jag totalt nedröstad.
Det var en form av förnedring. Det var där idén föddes. Tanken på en kupp fanns inte tidigare, men detta blev startskottet. Det fick krutburken att tända.
Blev kuppen en sista utväg för att få er vilja igenom?
– Ja, så var det. Vi hade investerat så mycket. Vi hade skitit i våra studier och satsat våra egna pengar. Så då tänkte vi bara: ’’Nä, nu jävlar!’’.
Johanna Unghanse tog allt som hon ansåg tillhöra Radio P4, som köpts för P4:s egna pengar. Radiostudion tömdes. Skivor och sändningsutrustning packades ner. Till och med
innertakets isolering försvann.
Allt flyttades till en sändningsstudio på Klostergatan, där radiogänget omgående började sända som Radio P4 på Radio AF:s frekvens. Johanna Unghanse hade tidigare flyttat över all sändningstid till olika föreningar skapade i hennes namn, och på så sätt roffat åt sig hela Radio AF:s radiotid. Radio P4 var Jönssonligan och Unghanse var Sickan.
– Jag satt i en sådan trovärdighetsposition att jag kunde ringa och säga att vi skulle byta de här tiderna. Vi började sända direkt. En morgon vaknade de upp till ’’Välkommen till Radio P4!’’. De fick en chock över att vi hade kuppat och även hade själva frekvensen, säger Johanna Unghanse.
Skillnaden mellan Jönssonligan och Radio P4 var att det var ganska lätt att luska ut vilka som var förövarna i det här fallet. En polisanmälan om stöld, egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman landade snabbt på Unghanses skrivbord. Ett år och mycket pengar ägnades åt en grundlig rättsprocess som till sist renderade i noll och ingenting.
– Det var en gigantisk utredning som var nere på en sådan nivå att det undersöktes var en hatthylla tagit vägen, ända upp till mixerbord och sändningstider. Det tog ett år att reda ut. Det var en konsekvens som blev extremt stor.
– Det var löpsedlar i Sydsvenska dagbladet och Expressen – en otroligt kaotisk, jobbig och pressande tid. Men det var inte det minsta sentimentalt. Allt föll ju sedan för AF:s del.
– Jag gick fri ur det, förklarar Unghanse.
Radio AF var skadeskjutet efter kuppen. AF fick skjuta till en halv miljon kronor bara för att få radiokanalen på fötter. Samtidigt spirade Radio P4. De sände nonstop i sin studio på Klostergatan, börsnoterades och drog åt sig uppmärksamhet från alla olika håll. Även från toppen.
Ett år efter kanalens frigörelse kom Jan Stenbecks medieimperie och knackade på dörren. Kinnevik köpte upp 49 procent av Radio P4:s aktier och Unghanse flyttade till Stockholm för att bli
ansvarig för den nya radiosatsningen Z-radio.
– Ibland är tajmingen det som gör en framgång. Samtidigt som bråket med AF ägde rum höll Jan Stenbeck och Kinnevik på att investera i allt som hade med tv och radio att göra.
De hade uppmärksammat det här bråket och kontaktade oss för att köpa det nystartade Radio P4, säger hon och försätter:
– Då blev jag hjältinna helt plötsligt. Jag fick åka upp till Stockholm och bli vd för Kinneviks radiosatsning Z-radio och var med och genomförde fri radio i Sverige. Tajmningen var exceptionellt bra. Det blev min plattform i mediasverige.
Två år efter att hon flyttat lades Radio P4 ner. Det var för småskaligt. Radio AF fick nu agera ensam i Lunds studentradiosfär. Unghanse hade större planer.
– Vi behöll Radio P4 under en kort period och det drevs av andra som var på plats. Men det var en för liten marknad. September 1993 stängdes Radio P4 i Lund.
Det som började med några reportage på en liten studentradio, slutade med två decennier inom mediasverige. 1995 slutade Unghanse som vd på Z-radio, senare Rix FM. Därefter gick
vägen från SVT, vidare till reklamfilmsbranschen och sedan TV4 och skapandet av TV4 plus. Men någon mer radio blev det inte. Det var bara vägen in. Hon har i dag lämnat mediakarriären, men minns tiden på studentradion som galen.– – – Det var en extrem tid. Jag har funderat många gånger på det. Jag fattar inte att jag vågade. Men jag ångrar inte för en sekund att det hände.
Då stod Radio AF utan FM-frekvens. Nu står Radio AF utan FM-frekvens. Två olika radiogenerationer har fört kanalen in på samma spår – men av vitt skilda skäl. En trodde för mycket på FM-radion och en annan gjorde det inte.
