Skolan har börjat. Jag har fått ny frisyr, gjort bort mig och äntligen fått ta ett glas vin med en svensk. Som vanligt går inget som planerat, men slutar ändå i fest.
Det är kanske otippade saker jag saknar än så länge – att ta en promenad till gymmet jag är van vid, att dricka normalt bryggkaffe (Zoegas!!) och framför allt att prata svenska. Efter ett par veckor här har engelskan börjat bli mer naturlig och jag famlar sällan efter ord längre. Jag har dock en lång väg kvar till att vara lika bekväm i engelskan som jag är i min älskade svenska – kanske på grund av att jag framför allt umgås med andra utbytesstudenter med varierande bra grepp om engelskan…
Därför var det en fantastiskt skön upplevelse att träffa nya svenskar, denna gång inte sådana på erasmus-utbyte utan två som är här för att läsa hela sina kandidatprogram. De var båda otroligt sugna på att träffa svenskar. Här märks en stor skillnad från oss som bara är här en termin; vi tenderar att försöka umgås med så många britter som möjligt för att insupa språket och kulturen, medan de snarare dras till andra med samma språk och kulturella värderingar som oss. Träffa britter får de ju ändå.
Simon och Kim, de som är här på heltid, kommer detta år ta över Nordic Society, en av de många nationalitets-specifika föreningar som finns på University of Birmingham. Tanken är att vi ska träffas och dricka öl, prata skandinaviska och med snyftande röster sjunga våra respektive nationalsånger in på morgontimmarna (tror jag i alla fall). Jag fick ta min inträdesintervju över ett glas vin på en krog som, till skillnad från de sjaskiga pubar jag varit på än så länge, faktiskt hade både skicklig servitör, ordentliga drinkar och en lugn stämning.
Jag har också gjort bort mig ordentligt. Jag satte mig, glad i hågen, på en föreläsning jag kollat upp på mitt schema online – Introduction to International Relations. Jag slår mig med självförtroende i kroppen ner på en av de 100-talet filtbeklädda trästolar som fyller föreläsningssalen och tar glatt fram min anteckningsbok. ”Vilket praktexempel på en god student jag är”, tänker jag för mig själv.
Kvinnan bredvid mig ger mig en försiktig blick, och frågar sedan lätt försynt: ”Är detta psykologi-föreläsningen för förstaårare?”. Jag skrockar nöjt – här har vi någon som inte har hållit koll på onlineverktyget för schemaläggning. ”Nej, det här är International Relations” svarar jag med en överseende blick. Hon blir genast upprörd och börjar hastigt packa ihop sina saker. Ännu en seger för den svenska ordentligheten, tänker jag.
Då hör jag en röst bakom henne: ”Nej nej, du har rätt. Det här är psykologi-introduktionen.” Den förkunnande rösten får snart sällskap av ett stort antal instämmande nickanden och hummanden. Mitt ansikte antar en tomatröd nyans, och jag packar snabbt ner min anteckningsbok och skyndar mig ut ur lokalen med blicken fast riktad mot schema-appen i telefonen med en uppsyn som liknar sälen på bilden.
För att glömma mina synder följde jag den Birminghamska traditionen och festade mitt i veckan. De som läser en bachelor här har nämligen ett sådant rykte, kanske på grund av ett märkligt faktum – deras betyg från det första av de tre åren räknas inte till det för britter otroligt viktiga betygsgenomsnittet. De behöver alltså bara få godkänt, vilket brukar motsvara 40% rätt eller 40/100 poäng på en uppsats.
Förstaårarna festar följaktligen ofta och med 18-19-åringars ovana. För att inte bli helt galna höll vi en förfest med lite äldre människor, och där fick jag en tvivelaktig ny styling av Midé, min gamla House Hunting-guide. Fritt fram att använda frisyren i nästa modevisning eller reklamkampanj.
Bilder: Sebastian Manieri
