Fina restaurangbesök och båtresor kanske är en liten extrakostnad för ett universitet som omsätter miljarder. Men att vara myndighetschef är inte samma sak som att vara vd för ett företag. Skattemedel bör alltid användas med respekt.
Sugen på en trerätters middag på Gordon Ramsays restaurang på hotell Claridges i London? Kanske med en pittoresk tur på Themsen dagen efter medan en lokal författare berättar om Oxfords historia? Om du hade suttit på universitetets högsta positioner för två år sedan hade det kunnat vara med på ditt arbetsschema.
På sidan sex och sju i senaste numret kan du läsa Viktor Drangnell-Eks granskning om vad universitetets mäktigaste personer kan ha för sig när de åker på jobbresa. Sammanlagt 327 000 kronor spenderade 19 personer på drygt tre dygn i England 2012. Summan kanske är en suck i havet för en myndighet med en omsättning på 7,5 miljarder kronor per år – men det är vad flera nöjen spenderades på som fick reportern att reagera. Att resor kostar är ofrånkomligt, och att representanter från olika nivåer av Lunds universitet ser sig om i världen i sitt arbete är en förutsättning för utbyte av erfarenhet och idéer. Studenter, doktorander och anställda ska ges möjlighet att träffa sina motsvarigheter i andra länder. Lika självklart ska det också finnas möjlighet att åka iväg för planeringsdagar. Bara nyligen har många anställda åkt iväg med sina fakulteter till olika internat för just sådana ändamål.
Men med sådana resor följer också ett ansvar att se till att punkterna i programmen är motiverade. Som myndighet är Lunds universitet i hög grad finansierat med skattemedel, och är en del av den svenska välfärden. När pengar då läggs på dyra restaurangbesök och fina båtresor på Themsen blir det en fråga om principer. Hur ledare i den privata sektorn spenderar pengar under sina tjänsteresor är upp till deras företag – men att sitta i en ledningsposition för en myndighet kräver en respektfull hantering av skattebetalarnas pengar. Att då ledningen, de flesta av dem redan välbeställda, låter skattemedel bekosta fina middagar är uppseendeväckande.
Det borde vara enkelt: Om en aktivitet som finansieras av skattemedel kan uppfattas som lite väl lyxig så är den nog också det. Antingen struntade Lunds universitets delegation i det – eller så ansågs de fina restaurangerna bara vara helt normalt. Den stora frågan är då hur ofta den här typen av nöjen och kostnader förekommer inom universitetet. Är det här en normal nivå, eller var resan till England ett exempel på när extravaganserna tilläts ta över Och om detta är en normal nivå, vad säger det då om myndighetskulturen?
Denna dekanresa har hittills saknat utvärdering. Om en sådan kommer – det hoppas jag att den gör – bör den inte endast fokusera på vilka möten ledningen har haft. Utvärderingen bör även se över hur värt lyxigare nöjen är för att få det viktiga jobbet gjort.
Kenneth Carlsson
Redaktör och ansvarig utgivare
