I vår samtid finns flera exempel på kunskap som i mångas mening använts fel. Studentlivskrönikör Jenny von Platten funderar kring vikten av att själv tänka igenom vart man vill – och inte vill – rikta sitt vassa vapen av utbildning.
Jag träffar på en bekant hemifrån. Pratar om allt och ingenting. Denne säger att den skulle vilja arbeta med att utveckla vapen.
Jag stannar upp. Tänker till. Jag vet inte vad personen har för tanke eller syfte med att vilja ge sig in i vapenindustrin. Jag vet inte hur fördelarna vägs mot nackdelarna. Jag vet inte hur vanligt just det intresset är men jag misstänker att det delas av fler än en student, med mer än ett planerat syfte.
Jag läser till civilingenjör i teknisk fysik. Det är en bred utbildning som ger oss robusta verktyg att skapa och utveckla nya tekniker med. Jag drömmer om att hjälpa människor. Att kunna lösa vitala problem. Men kunskap är makt och makt kan lätt missbrukas. Med utbildning kommer ansvar och med ansvar borde det komma en utbildning i vad ansvar egentligen innebär. Vem har jag ansvar för, egentligen? Och vilka värderingar bör jag ha i åtanke under och efter min studietid?
Om jag ger mig in i läkemedelsbranschen, kommer jag då se till att allt sker på rätt villkor? Eller kommer jag lägga produktionen i Indien för att det är billigt och oreglerat kring utsläpp? Om jag blir lärare, kommer jag sträva efter att vara en bra förebild? Om jag hamnar inom marknadsföring, vilka ideal och utopier kommer jag dagligen att främja?
Om jag nu blir ingenjör, vilka problem är mina att lösa?
För det sägs ju att ingenjörer löser problem. Och visst är det så. Men risken finns att en del av oss även kommer att utlösa problem. Det gäller alla studenter, oavsett utbildning. Tekniker som utvecklas i ett syfte kommer onekligen att kunna utnyttjas i ett annat, på samma sätt som läran om retorik alltid kommer kunna lägga ordets makt i fel mun. Historien har flera sådana exempel.
Vart går gränsen? Hur mycket gott väger upp för hur mycket ont?
Jag tycker att vi borde tänka efter innan vi sätter oss i skolbänken. Vad vill jag åstadkomma med den här utbildningen? I vilka syften vill jag, och vill jag inte, använda den? Kunskap är ett vapen i sig och det är fantastiskt. Men vad vi vill, kan och borde göra med den är tre helt skilda frågor. Första steget på vägen borde åtminstone vara ett personligt ställningstagande. För har vi ingen aning om vart vi siktar, vem vet då vart vi kanske råkar träffa?
