Universitetet har ett brunt arv. Historien går inte att skriva om, men dagens studenter måste sträva efter att förstå vilken kunskap universitetet producerar – och för vilka intressen.
Fascismens frammarsch i Europa möts av en motrörelse. Efter revolutionen i Ukraina 2013 formades rörelsen ”Studenternas självförsvar”, en allians mellan liberala och vänsterautonoma studenter som ockuperade utbildningsdepartementet för att hålla de fascistiska partierna Svoboda och Högra sektorn ute.
Att något liknande skulle ske i Sverige är osannolikt. Vintern 2013 undersökte jag det politiska engagemanget bland studenter (Lundagård nr 2, 2013). En sak blev uppenbar: Svenska studenter som grupp är inte en politisk kraft. Vi ser oss inte i första hand som studenter. Andra konfliktlinjer delar oss i grupper: våra framtida yrken, våra föräldrars yrken, våra partimedlemskap. Dessutom är vi ekonomiskt svaga och utan inflytelserika poster i samhället. Vi saknar politiska organisationer med brett stöd. Deltagandet i kåren är marginaliserat och kårpolitiken avpolitiserad.
Många som tänker på studenter som en politisk kraft associerar säkert till 68-rörelsen och dess studentuppror. Visst var vänsterrörelsen högljudd och hade inflytande, men den representerade en grupp studenter, inte studenterna som grupp. Majoriteten stod utanför rörelsen.
För att hitta en tid när studenter som grupp utövade faktiskt inflytande måste vi titta längre tillbaka i tiden. Vi måste tillbaka till tiden då universitetet bara var något för en mycket liten grupp av befolkningen. Historien därifrån är knappast smickrande.
I sin nyutkomna bok Vaskärven och järnröret: Om den långa bruna skuggan från Lund beskriver Per Svensson Lunds universitets fascistiska arv. Mycket tid ägnas åt studentkårens möte den
6 mars 1939 som handlade om ”judeimporten”, det vill säga om Sverige skulle ta emot ett tiotal judiska läkare som mitt under den pågående Förintelsen sökte uppehållstillstånd i Sverige.
Kåren hade ingen formell makt i frågan, men ställningstagandet var principiellt viktigt. Över 1 000 studenter, närmare hälften av alla som studerade vid Lunds universitet, samlades i AF-borgen. Extra högtalare var placerade i både övre och nedre Ateneum.
På ena sidan stod de som argumenterade för att hjälpa på plats, för att Sverige inte kunde ta hand om hela världen. På andra sidan stod de kulturradikala, de kristna och de vänsterinriktade studenter som stödde läkarnas rätt att i Sverige få skydd från Nazityskland.
Hur var tidsandan, den där kvällen när studenterna samlades i Stora salen i AF-borgen? Litteraturprofessorn Fredrik Böök hade talat inför studenterna om att bejaka stormens herre, det vill säga Hitler. Lundagårds allt för nazikritiska redaktion hade avsatts och ersattes av en betydligt brunare uppsättning. Lund präglades av en nazivänlig våg.
Dagens skiljelinjer fanns även då, men Lunds studenter kunde yttra sig och tala med en röst som togs på allvar. Innan studentkårens möte var slut den där marskvällen 1939 hade studenterna röstat emot att Sverige skulle ta emot några judiska läkare.
Fascism och rasism vid universitetet lever inte bara i form av nazistsympatier. Den lever också i hur universitet, världen över, historiskt fungerat som ideologisk försvarare av förtryckande system.
Den judiske filosofen Walter Benjamin skrev en gång att samtliga delar av vår kultur samtidigt är dokument över det förtryckande system som krävdes för att skapa dem. De traditioner som bär kulturarvet bär även barbariet vidare genom historien. Våra universitet och deras ritualer är inga undantag.
Den brittiska kolonialismen planerades och administrerades av människor som inte sällan utbildats vid Oxford och Cambridge, centrum för den västerländska humanismen. Läkare vid Rasbiologiska institutet i Uppsala fanns bland undertecknarna till stöd för de judiska läkarna. Trots det var de också i vetenskapens namn med och skapade rötterna till fascismens skeva människobild. Därigenom legitimerade de en människosyn som innebar utrotning.
Oavsett på vilka grunder något görs så finns det ingen neutral position till fascism. Studenter vid svenska universitet må i dag sakna både förutsättningar och intresse för att som grupp ta ställning för eller emot det faktum att fascismen just nu sprider sig över Europa. Det betyder inte att vi kan avsäga oss ansvaret att förstå den politiska funktionen av vår kunskap och vårt lärosäte. Vi har en skyldighet att se att kunskap alltid är för någon, för något syfte. Universitetets kunskap måste behandlas som kunskap som gynnar makten. Det ligger på oss att kritiskt angripa den, även om det skulle innebära att ockupera utbildningsdepartementet.
Text Philip Stålhandske
Illustration Sara Ottosson
