Det här med Dan Park har nu väckt en del uppmärksamhet i Danmark, där man förfasas över den politiska korrektheten i Sverige. Man får ju inte säga något i det där jävla landet, men debatten då, vad händer med debatten etc etc. Nu har man också börjat intervjua människor om varför lynchningar av svarta skulle vara rasistiska. Allt är som vanligt fullständigt förutsägbart.
När Sverige väcker uppmärksamhet utomlands kan man vara säker på att det i sig väcker uppmärksamhet i Sverige. Svensk medielogik är lika förutsägbar som dansk. Problemet är naturligtvis att vi inte är nog kontinentala och att de därför skrattar åt oss på kontinenten. Således rycker både Karin Olsson (Expressen 15/10) och Kalle Lind (City 22/10) ut till försvar för debatt och konstnärlig frihet efter dansk modell.
”Varför är Dan Park-domen en icke-fråga?” frågar Olsson.
Såhär: antingen är lagen mot hets mot folkgrupp ett problem. Alltså själva lagens existens och utformning. Det kan man tycka. Jag tycker inte det, men gör man det är domen mot Dan Park ett problem, eftersom den innebär att lagen över huvud taget tillämpats. Eller så är det en rimlig lag vi har i dag och då ska domen mot Dan Park vara en ickefråga om man inte vill göra hela konstbegreppet en otjänst.
Försvaret för ”konstens frihet” landar ofta, som det verkar göra för Kalle Lind, i att konsten är fri att göra vad den vill, utan konsekvenser. Här ska inga samhällsnormer komma klampande och fälla omdömen om vad det är OK att basunera ut offentligt. Men vad är poängen med det? Om ”konsten” blir sin egna lilla arena där vad som helst är tillåtet och samhällets tolkning är fullkomligt upplöst, varför skulle någon bry sig?
”Kan man inte vara en god människa och samtidigt se något problematiskt i att en enskild konstnär buras in för att ha spritt en avskyvärd världsbild?” skriver Lind. Men det handlar inte om ont eller gott. Det handlar om att när man kräver att konsten ska vara så frikopplad från samhället att den inte lyder under vanliga lagar och regler gör man kulturen fullständigt meningslös. Det kanske är problematiskt att någon spärrats in eftersom han satte upp grovt rasistiska nidbilder (OBS, det är egentligen inte problematiskt), men i sådana fall är problemet i sammanhanget inte att han är konstnär.
Vill man på allvar värna om konsten kan man ta och bedöma konsten på samma grunder som resten av samhället. Då kanske den slutar vara en låtsasangelägenhet för en liten låtsatskrets och för en gångs skull bli något som berör på riktigt. Det vore kul.
