Många studenter söker sig till nyare partier som antas vara bättre på att ifrågasätta det etablerade. Studenter är kritiska. Men hur långt sträcker sig kritiken, frågar sig Johanna Grönbäck, utbildningspolitisk krönikör.
Under valrörelsens mest intensiva stunder är det i det närmaste naturligt att partiaktiva blir en överambitiös hejarklack för sitt lag – oavsett om favoritlaget presenterar förslag man vanligen hade varit skeptisk till. Men nu är matchen över, resultaten färdigställda och intern kritik läggs upp till (ofta offentlig) diskussion. Vad tycker partiernas medlemmar och sympatisörer har gjorts bra och vad har gjorts dåligt?
Socialdemokrater kritiserar ledningen för att de har gått emot näringslivet. Moderater kritiserar ledningen för att de inte har satsat på försvaret. Vänsterpartister kritiserar ledningen för att enbart ha fokuserat på en fråga. Och så vidare.
Men vissa partier verkar stå fria från kritik – såväl extern som intern. Framförallt är det partier som har många studenter som väljare som verkar kritiseras mindre. Kritiken om exempelvis Miljöpartiets väljarsvek i acceptansen av JAS-inköp verkar lättvindig och inte heller Feministiskt initiativs röst på Juncker till kommissionsordförande verkar väcka en större kritikerstorm.
I Lund röstade närmare fyra procent på FI, tillräckligt många för att ge två ordinarie ledamotsplatser i kommunfullmäktige. MP lockade omkring 14 procent och fick därmed nio platser. Väljartrenden känns igen i andra studentstäder.
Det behöver ju inte betyda någonting. Det är partier som har många yngre förmågor vilket många av oss förmodligen känner samhörighet med, och därtill är de mindre etablerade – de är i ålder lite fräschare än vad M och S någonsin kan påstå sig vara. Vill man förändra samhället kanske rösten på S som haft regeringsinnehav i omkring 70 år känns mindre övertygande.
Men hur kommer det sig att vissa partier möts av mindre kritik, från såväl media som medlemmar och sympatisörer? Skulle de vara mindre relevanta för maktpositioner? Knappast. Skulle de ha bättre marknadsföring? Knappast.
Skulle de vara bättre – godare – partier?
Nog är även detta partier som har kontroversiella idéer om förbud och regleringar.
I vår kritik mot normer och mot det övrigt etablerade får vi inte glömma bort att ifrågasätta oss själva och det vi så snabbt lockas till att bli övertygade av. Om något står utan kritik finns det förmodligen all anledning att tvivla. När studenter inte ifrågasätter politiker och andra som gör anspråk på att ta makt från andra människor är det oroväckande.
Eller har vi i vår kritik av samhället slutat vara kritiska mot oss själva och vad vi själva ställer oss bakom?
