Det är lätt att glömmas bort, inte minst i en stad som Lund. Så sluta oroa dig för att göra bort dig och börja oroa dig för att inte hinna göra det du vill, skriver studentlivskrönikör Virve Ivarsson.
Jag hade en gång en pojkvän som var väldigt noga med att det inte skulle finnas någon information om honom på internet. Och visst, tanken på evigt digitala fotspår kan skrämma skiten även ur mig. Personligen har jag dock svårare att skaka av mig en annan tanke – nämligen den att ingen som är i Lund om femtio år kommer att leta information om oss som är här nu överhuvudtaget.
Det är natt i Lund. Jag går i stövlar över kullerstensgator och tänker på hur mycket jag älskar den här staden – och inte minst i kombination med möjligheten att ta studielån. Möjligheten att få några egna kvadratmeter, att testa på ett studieämne och kunna välja fel eller för allmänbildningen också. Hur fantastiskt det är att Lund dignar över av möjligheter att sända radio, göra tidning, blanda drinkar och spela teater vid sidan av studierna.
Det är som att hela staden skriker ”TESTA LITE – och om det inte funkar – no biggie, varsågod och testa något nytt!” Jag tänker på alla människor som jag har träffat här som jag inte skulle byta bort för allt smör i Småland. Men jag tänker också på min pappa som råkar vara från Lund och som varje gång han kommer tillbaka hit undrar varför han aldrig träffar någon han känner på stan.
Jag är 25 år och om tiden fortsätter att gå såhär fort är jag snart 40, 60, 80 – och sedan puts väck. Jag förväntar mig inte att mina statusuppdateringar eller artiklar kommer att orsaka några fördjupningskurser. Även om jag lyckas åstadkomma något verkligt fantastiskt är chanserna gigantiska att jag och mina jämnåriga förblir okända för majoriteten av framtidens befolkning.
Nu tänker jag ändå försöka göra något fantastiskt och jag hoppas att du försöker detsamma. Men kanske är det dags att vi inser att andra inte betraktar eller kommer att betrakta oss särskilt mycket.
Jag vill kunna spara någonting för framtiden från de små Lundauniversum jag lever i här varje dag. Men jag lär få skrika rätt högt för att kunna höras 50 år fram i tiden. Så kanske bör vi inte vara så rädda för att avslöja saker om oss själva eller för att göra bort oss – utan snarare inse att livet är kort och det är svårt att göra avtryck. Det inser om inte annat de som återvänt till Lund efter några år och försökt att hitta spår från varandra.
