I helgen åkte jag hem till Sverige. Jag hann med att äta för tidiga skumtomtar, men jag hann också vara med och fira att min mamma gift sig – för andra gången i sitt liv och för första gången i mitt. Sedan åkte jag tillbaka.
Att jag skulle åka från landet den 31 Oktober, dagen då alla de stora Halloween-festiviteterna sker, har varit något som många ifrågasatt. Fram tills dess att de får redan på att anledningen till att jag ska åka är ”my mother’s wedding”. Det finns något självklart över att nämna både orden ”mamma” och ”gifta sig” i samma mening. Så jag blev ursäktad.
Mina känslor inför den tillfälliga hemfärden var lika kluvna som mina känslor inför att åka bort från början. Å ena sidan saknar jag såklart många saker: mina vänner och min familj, att prata svenska, att vara en del i kulturen och veta hur allting fungerar. Å andra sidan kändes det fel på något sätt att lämna innan jag är klar. Som att avbryta ett maraton efter halva vägen för att ta en paus, dricka lite vatten och äta några skumtomtar. Även om både vatten och skumtomtar är himla bra.
När jag kom hem till min mammas hus (min lägenhet är ju i händerna på en glad Service Management-etta vid namn Hanna), så möttes jag av ett litet Sverige-kit med det hon tyckte var det essentiella: två paket skumtomtar, senaste exemplaret av Lundagård (ja, det är faktiskt sant…) och en stor drös med räkningar och reklam. Jag kände mig välkomnad till det som är min version av Sverige.
Jag gick på bröllopsfirande med min mamma, hängde med min bror och promenerade från centrala Malmö till förorten Djupadal med finskor, McDonaldsmage och min gamle vän Jesper. När jag promenerade genom kvällsmalmö dök känslan upp som jag misstänkt skulle komma – jag saknade Malmö. Men samtidigt kom en annan känsla. Jag visste om att Malmö skulle fortsätta finnas där, precis som Jesper och min familj, om jag så skulle åka till andra änden av världen.
Så när jag nu påbörjar andra halvan av mitt utbyte i den slitna soffan i Birmingham och skriver det här inlägget medan Jean-Louis letar efter en ny mobiltelefon på Amazon i soffan mittemot, så är det inte med vemod jag skriver. Det är med en stark och tvådelad kärlek: en för Malmö, och en för världen.
