I ett studentliv på högvarv är det både mänskligt och enkelt att döma snabbt. Men om vi lade lite mer tid på att verkligen lyssna på varandra skulle förståelsen få fördomarna att blekna, tror studentlivskrönikör Jenny von Platten.
Jag hörde ett samtal mellan två humaniststudenter som pratade om Tinder. Den ene förklarade för den andre att man alltid skulle klicka ”nej” på personer iklädda teknologoverall.
Fördomar. Mina första dagar med mina nya kursare var precis som på Tinder. Jag lät blicken vandra från student till student och tänkte ”Nej, nej, ja, nej, ja”. Dig kanske jag kan bli vän med. Inte dig. Dig, inte dig.
Men jag vill berätta om en kille. Vi träffades på nollningen. Vi råkade hamna tillsammans i en parövning under en av de första introduktionsdagarna. Övningen gick ut på att vi själva skulle få berätta om ett par grundvärderingar vi har och vilka händelser i våra liv vi tror har legat till grund för dem. Vi skulle prata i 20 minuter var och under hela den tiden skulle den andra personen vara helt knäpptyst. Bara lyssna och ta in.
Vad som sas emellan oss är egentligen oväsentligt. Han pratade mycket om ärlighet och jag om ödmjukhet. Men när vi hör någon berätta vad den värderar och varför, ges vi möjligheten att kliva ur våra egna skor och vårt eget perspektiv. Kanske förstår vi inte hur den personen ser på världen.
Vi kliver nödvändigtvis inte in i den andres skor. Utan istället står vi barfota inför någon annan. Naken och mottaglig. Galaxer ifrån fördomar och förhastade slutsatser. Det vi då förstår är hur olika vi är och hur naturligt, självklart och fantastiskt det är att vi är det.
Om det inte var för den här övningen hade vi nog aldrig pratat med varandra. Vi letade inte vänner på samma sätt. Har du tänkt på det, att vi letar efter människor som letar människor på samma sätt som vi? Hur vi tar kontakt med folk är ju trots allt en av de första egenskaperna vi noterar hos någon annan.
Självklart dras vi till likasinnade. Men det är svårt att vid ett första möte scanna av folks viktigaste värderingar, speciellt i studentlivets höga tempo. Det blir sällan tid över för de historier som har format våra grundvärderingar. För de tar inte bara tid att berätta, utan kräver också en hel del tankekraft från en själv att formulera.
Vi gör antaganden så fruktansvärt snabbt och det vet vi om. Men ju fler olika människor vi tar oss tid att faktiskt lyssna på, desto mer förstående och mindre dömande blir vi. För vad jag pluggar säger inte varför jag pluggar just det. Och hur jag letar efter vänner säger inte vad jag letar i en vän.
I en stad full av människor med så många olika bakgrunder, tåls det att göra sig påmint.
