Den senaste tiden har Utbildningsradion lite okarakteristiskt skapat debatt med sin serie ”Diktatorn” som är tänkt att utforska hur svenska ungdomar skulle uppleva livet i en diktatur. Programmet fungerar som något slags upprepning av det berömda fängelseexperimentet i Stanford, men med färre fångvaktare och fler gem. Betydligt mindre debatt skapades tidigare i år, när den tyska boken ”Röd Kärlek”, som utforskar samma teman, översattes till svenska.
Det är kanske inte förvånande att boken orsakade desto större debatt i Tyskland när den släpptes. Den är en skildring av författaren (Maxim Leo) och hans familj, framför allt mamma och morfar. Boken tar sin början år 1989 – muren har fallit och äntligen är familjen fria från förtryck. Ganska snart börjar dock alla de obekväma frågorna dyka upp, om vad alla släktingar egentligen gjort under de 60 år som de tvingats leva i diktatur. Leo beger sig ut på jakt efter svaren, och lyckas under de årtionden som följer sakta skapa sig en bild. Först får vi reda på det som ingen velat dölja – morfar som var krigshjälte i den franska motståndsrörelsen, därefter framgångsrik journalist. Följdfrågorna vill dock ingen befatta sig med – Men han kom ju från Västtyskland, hur hamnade han i Östberlin? Och hur kom det sig att han kunde få resa över hela världen, i samma land som byggde en mur får att hålla folket inlåst?
Det som slår en mer än någonting annat när man läser sig igenom jakten på svaren är Leos kärleksfulla men ändå knivskarpa försök att inte bara upptäcka utan även förstå och förklara släktingarnas beslut och handlingar. Han skriver rakt om det mesta, helt utan moraliska utlåtanden åt ena eller andra hållet förklarar han psykologin bakom diktaturen, hur rimliga alla beslut var och hur oundviklig samhällsmodellen upplevdes. Morfaderns äcklas av ett Västtyskland där hans tidigare motståndare, generaler och befäl i armén, efter en relativt kort ”avnazifiering” på något år kunde återfå sina priviligierade poster. Och så ser han Östtyskland som styrs sådana som han, gamla partisaner. Självklart valde han att flytta till öst, och han trodde livet ut på DDRs godhet, de var för honom den enda garanten mot en ny förintelse. Leo beskriver detta med sådan inlevelse att man för ett ögonblick själv sitter och hoppas att han ska lyckas.
Och det är just Leos egen stil, hans icke-moraliska skrivsätt och ömhet inför personer som varit delaktiga, om än på en låg nivå, i två av historiens värsta diktaturer, som biter sig fast hos mig efteråt. Varvat med berättelser om morfars krig och hemkomst målas den östtyska vardagen upp, Leos egen vardag i den östtyska skolan, hans föräldrars bohemiska och halvradikala liv som alltid höll sig i närheten av gränsen för vad staten kunde acceptera men aldrig korsade den, och föräldrarnas kärlekshistoria som givit boken dess titel. Och hela tiden utan att romantisera eller på något sätt bagatellisera regimens brott – enbart förklara dem och sätta dem i perspektiv.
Kort sagt levererar Maxim Leo en både spännande och insiktsfull skildring av livet i en diktatur, som dessutom kopplas till dess överlevnadsbetingelser och uppkomst. Ett porträtt som ligger mycket närmare verkligheten än ändlös gemsortering och toapappersbrist i en sjukhuskällare någonstans i Sverige. Även om det senare kanske blir bättre nyheter.
