På Mejeriet i Lund sammansluts unga män i rutig skjorta och uppsatt hår med äldre damer i silkesblusar. Det är tydligt att Daniel Norgren inte enbart tilltalar en specifik målgrupp.
Jag står nästan längst fram, men behöver trots min rädsla för moshpits aldrig oroa mig för armbågar i sidan. Atmosfären är sansad och lite spänd. En diskokula snurrar långsamt uppe i taket, men ikväll fyller den ingen funktion. Hof dricks ur plastmuggar och inget spills ut. Så lugna är vi i publiken.
När Daniel Norgren gör sin entré applåderar vi högljutt. En rökmaskin och lila strålkastare gör inledningen till en nästintill sagolik upplevelse. Matchande nog är han klädd i en rutig skjorta han med, och en keps helt utan någon form av statement. Introt till everlasting friend spelas, och med ens riktas allt fokus på scenen. Alla mobiltelefoner läggs ner, vänner håller om varandra. Så inleds en av de bättre fredagskvällarna i höst.
Efter ett par solonummer kommer resten av bandet in och skapar lite ös. Trummor, piano och kontrabas får oss att gunga med bluestakterna. De lila strålkastarna byts ut mot gult och sen blått. Ett glädjerus går genom Mejeriets lokaler och alla som kan texten sjunger med.
Moonshine got me, en av de utan tvekan mest lyssnade låtarna på Daniel Norgrens resumé, har genialiskt nog gjorts nästan dubbelt så lång till turnén. Gitarrsolo efter gitarrsolo spelas och det uppskattas. ”Härligt att han inte har bråttom” viskar någon i mitt öra. Jag håller med.
Lugnt blandas med ösigt, och när bandet lämnar scenen kallas de tillbaka inte bara en – utan två gånger. Sista gången knyter Daniel Norgren ihop säcken genom att, precis som i inledningen, stå helt själv på scenen och köra en hjärtekrossande ballad. Hur svängigt det än blir på dansgolvet, bildas det till min förtjusning inte en enda moshpit under hela kvällen. Inte ens när de spelar, vad som verkar vara allas favoritlåt, whatever turns you on.
Istället har det formats en gruppkram.
