Universitet är en plats med tusen möjligheter att glänsa. Linnéa Berglund har insett sitt starka behov av att visa sig duktig, och funderar över om hon någonsin kommer kunna sluta att tävla.
Jag älskar yoga. Jag älskar flödet, lugnet, den styrka och smidighet träningen ger. Jag älskar att gå ut från salen totalt avslappnad och helt mjuk i kroppen. Det var i alla fall därför jag trodde att jag gillade det, det är vad jag fortfarande försöker intala mig. Sanningen är inte riktigt lika harmonisk.
Sist jag låg där under filten på avslappningen och försökte tänka på ingenting slog det mig. Jag greps av insikten att yoga visserligen är allt det där jag gillar, men den största anledningen till att jag älskar de instruktörsledda klasserna är en helt annan. Jag älskar yoga för att det är en chans att visa sig duktig.
Som gammal dansare är det en träningsform som passar mig. Jag är bra på yoga, åtminstone ser det ut så. Efter hundratals timmar i danssalen är det lätt att hålla balansen på ett ben och den smidighet jag tränat upp sedan lågstadiet är fördelaktig i nästan alla positioner instruktören visar. Saken är bara den att yoga inte handlar om vem som kan lyfta benet högst eller orkar stå längst i trädpositionen. Yoga är något som ska göras för dig själv, något som ska träna själen minst lika mycket som kroppen. För att det ska fungera kan man inte snegla på de andra i rummet eller pressa längre bara för att visa att man kan.
Mitt tvångsmässiga duktighetssyndrom är ingenting som är reserverat för yoga. Även skolan har en förmåga att spä på mitt behov av att prestera på topp. Problemet är, precis som med yogan, att det inte är det universitetet är till för. Eftersom få arbetsgivare bryr sig om ifall jag skrev G eller VG på senaste tentan borde jag istället lägga tiden på att förstå och minnas det vi läser, för att kunna använda kunskapen i framtiden.
Hela min uppväxt har präglats av ett ständigt behov av att visa mig duktig. Det är svårt att ignorera, men jag ser ändå ett ljus i prestationsångesttunneln. Idag fejkar jag inte längre toalettbesök för att slippa presentera svaren på veckans nutidsorientering, som i mellanstadiet. Jag vet när jag måste påminna mig själv om att det finns viktigare saker i livet än alla rätt på tentan. Tiden verkar ha en positiv effekt på mitt bekräftelseknarkande.
Och tänk, en vacker dag kanske jag till och med kan låta mig själv att ibland komma sist, vara sämst. Det vore något det.
