Din kurskamrat kan vara en mördare. Runt om på Sveriges fängelser sitter interner som studerar på högskolor och universitet. Men får de utnyttja sin kunskap när de släpps ut?
Jag börjar brevväxla med en man som heter Ricard Nilsson. Han är också journalist och en av de mest högutbildade personer jag har träffat. Sju examina. Över tusen högskolepoäng. Han har dessutom skrivit flera romaner. Och så har han mördat tre personer.
Ricard Nilsson sitter inlåst på Kirsebergsanstalten, Malmös mellansäkerhetsfängelse, ett stort gult hus någon kilometer från mig. Där sitter han tillsammans med några hundra andra. De intagna på svenska fängelser skiljer sig från det allmänna snittet på ett antal sätt: De har ofta lägre utbildning, fler koncentrationssvårigheter och oftare förnamn som slutar på Y. De allra flesta saknar högre utbildning.
Jag frågar Ricard Nilsson om vi kan ses. Han skriver att han kan ställa upp på en intervju.
Det krävs fem säkerhetskontroller innan jag kommer fram till besöksrummet på Kirsebergsanstalten. Där får jag vänta, för jag och Ricard Nilsson får inte vara i korridoren samtidigt. Det verkar lite hysteriskt, men vi är väl rädda. Rädda för att om vi tar ögonen från en fånge så ska han pressa ned oss mot funkisgolvet i det lilla besöksrummet och trycka ihop våra luftstrupar med underarmen innan vi har en chans att trycka på knappen som kallar på vakten.
Ricard Nilsson ser rätt snäll ut. Han har runda glasögon och ler mycket. Vi pratar om våra favoritromaner och han hjälper mig att reda ut om Orange is the new black ligger närmare verkligheten i ett svenskt fängelse än den lite äldre och mycket råare fängelseserien Oz. Det gör den, säger han.
– Ingen orkar ju gå dag ut och dag in ochhålla på och slåss. Jag har suttit på de två tyngsta anstalterna, Kumla och Tidaholm, i mer än tio år så jag är ganska väl medveten om att små saker kan bli stora och att det kan leda till slagsmål, men det är liksom inte varje dag.
För det mesta är dagarna i fängelset väldigt lika. Väckning och dörröppning vid kvart i sju. Frukost i det gemensamma utrymmet utanför cellerna. Sen marsch till den dagliga verksamheten: studier eller verkstadsarbete. Avbrott för lunch. Eftermiddagspass i studiecentrum eller verkstaden. Kvällsmat. Vid kvart i sju låses fångarna in i sina respektive celler igen. Många väljer då att läsa böcker, skriva brev eller se på tv. Så mycket annat finns egentligen inte att göra.
För de som studerar på högskola eller universitet, som Ricard Nilsson, fungerar utbildningen som en vanlig distansutbildning. Om dagarna sitter han på lärocentrum på Kirsebergsanstalten och läser kurslitteratur. Varje vecka har han 15 minuter strängt övervakad internettid där han ska hinna lämna in veckans alla uppgifter, ladda ner nya och hålla kontakten med sina lärare. Avviker han för en sekund från de godkända, studierelaterade aktiviteterna stängs han omedelbart av för all framtid.
Ricard Nilsson råkade vara på rätt fängelse vid rätt tid när det första testet av högre utbildning på anstalterna drogs igång. Under de femton åren som han har suttit inne har Ricard Nilsson läst psykologi, kriminologi och juridik. Nu skriver han en kandidatuppsats i litteraturvetenskap. Möjligheterna att läsa universitetskurser finns numera på anstalter i hela landet.
För att få studera som intagen ska det vara motiverat i den intagnes ”personliga verkställighetsplan”: det dokument som styr det mesta av livet innanför murarna. Och för att vara motiverad i den personliga verkställighetsplanen måste det finnas en poäng med studierna. På högskolenivå får man inte studera bara för att få tiden att gå, med andra ord. Jag kan inte låta bli att fråga.
Leder det till något konkret?
– Det gör faktiskt det. Jag är medlem i Journalistförbundet, jag har blivit författare och gett ut en bok bland annat tack vare att jag har läst kreativt skrivande. Det har också betytt att jag kan betala skulder till brottsoffer med min inkomst. Dessutom är min plan att doktorera, och för att vara konkurrenskraftig med dem på utsidan så måste jag ju plugga så mycket jag bara kan.
Tror du att det påverkar möjligheterna att anpassa sig till samhället utanför?
– Ja, Sverige är ju ett väldigt akademiskt samhälle. Jag har ju alla minustecken framför mig när jag kommer ut, så att ha flera utbildningar som jag kan tillämpa är min största chans.
Under 1900-talet har kriminalvården i Sverige pendlat mellan straff och vård. Förutom att alla ska kunna få en utbildning motsvarande komvux- eller yrkesutbildning erbjuds terapi. På Kirseberg finns till och med en speciell avdelning där en handfull intagna bor och genomgår en slags intensivkurs för att kunna hantera sina missbruk.
Tyngdpunkten på vård i Kriminalvården är alltså för närvarande stor, men trots det är den enskilt viktigaste funktionen för ett fängelse fortfarande att hålla folk inlåsta. Ricard Nilsson tittar lite ned, sen lite upp, sen rakt på mig.
– Ja alltså det handlar ju mycket om att de tycker att man ska låsas in och nyckeln ska slängas bort. Jag ser det som att det är bättre att jag gör någonting av tiden, något som ger mig en grund att stå på och som kanske leder till arbete när jag kommer ut.
Tidigare straffade får inte bara komma ut i samhället hur som helst. De senaste åren har det blivit allt vanligare att arbetsgivare kräver straffrihetsintyg. I juni lämnade en statlig utredning en rapport om de ökande utdragen ur belastningsregistret.
Rapporten föreslog att arbetsgivare inte skulle kunna begära att få se utdrag utan särskilda skäl. En tidigare straffad är ju just tidigare straffad, slår utredaren Michaël Koch fast i rapporten. Arbetsgivare inom skola och omvårdnad är undantagna, men annars ska en persons tidigare straff bli dennes ensak. Det nuvarande systemet är integritetskränkande, anser rapporten. Än så länge har förslaget inte omvandlats till lag. Hur den nya regeringen kommer att hantera frågan är oklart.
Det finns alltså inget juridiskt hinder för att minnas de straffades brott. Och vi minns dem, speciellt de som har gjortsig minnesvärda.
Ricard Nilsson var stor i kvällstidningarna när han dömdes. Då handlade texterna om rockmanagern som lurat tre personer till en rastplats. När de kom till platsen sköt han ihjäl dem alla tre i deras bil. Nu handlar texterna allt oftare om fängelsekunden som släpper en bok.
Ricard Nilsson har fortfarande inte fått sitt straff tidsbestämt och räknar själv med att få skriva inifrån fängelset i några år till. Senast han ansökte om oövervakad permission nekades den. Detta trots att han under sina 15 år inom Kriminalvården skött sig utan anmärkning. Riksmedicinalverket bedömer fortfarande Ricard Nilsson som manipulativ. Han är inte att lita på och kan inte lämnas ensam, anser de.
Kriminellas revansch i samhället, Kris, i Malmö hjälper mig att komma i kontakt med Levi, som också studerat under sin tid på anstalt. Han är dömd för ”väldigt grova brott” men är fri sedan något år tillbaka. Precis som Ricard Nilsson har han tjänat av sitt straff på Sveriges hårdaste fängelser. Kumla, Tidaholm och till slut Kirseberg.
Levi var till en början helt ointresserad av att studera. En hårding som stod närmare Oz än Orange is the new black. Han skulle sitta av sin tid, sen skulle han ut. Fuck det här. Men en tid efter att Levi spärrats in dog hans lillebror i en narkotikaöverdos. Från insidan hade Levi inte kunnat göra någonting. Och precis som för många intagna innan honom blev en tragedi en dramatisk vändpunkt.
Arbetet i fängelset gav honom ingenting, men alla intagna måste hålla sig sysselsatta om dagarna. Vård, arbete, eller utbildning på heltid. Arbetslinjen gäller även i fängelset. Levi bestämde sig för att använda tiden till att ge tillbaka. Till samhället och till sin döda lillebror.
Han fick tillåtelse av Kriminalvården att läsa fritidsvetenskap och psykologi. Det var något helt annat än det monotona arbete han tidigare sysslat med i fängelset.
– Det öppnade en massa nya dörrar i huvudet på mig, säger han.
Levi läste tio terminer, en hel utbildning, innan han till slut släpptes förra året. Levi berättar att han vill jobba med att hjälpa ungdomar som hamnat snett eller människor med missbruksproblematik. Kombinationen av Levis personliga erfarenhet av kriminalitet och droger och den långa utbildningen gör honom särskilt lämpad, tänker han.
– Jag var jätteglad när jag kom ut ur fängelset. Som en solstråle alltså. Varje dag.
Det gick bra. Till skillnad från många andra straffade är han är skuldfri, har pengar på banken och en lägenhet. Så bra går det inte för alla.
Även om både arbete och studier inom fängelset är avlönade så har många fortfarande stora skulder till brottsoffer när de släpps.
– 98-99 fångar av 100 har inte fem spänn när de kommer ut. De här killarna släpper de ut på gatan med en plastpåse och en femhundring, säger Levi.
När en tidigare intagen ska börja om ute i det riktiga samhället borde en utbildning kunna vara den första och viktigaste länken till ett liv utan kriminalitet. Nästan varje dag är Levi på Kris och snackar, tar i hand och hugger i där det behövs. Flera gånger när jag ringer är han ute på någon aktivitet eller hinner inte prata.
Levi vill bara hjälpa folk att inte dö som hans brorsa. Men det tycks inte vara någon som vill att Levi ska jobba med det. Inte med något annat heller för den delen.
– Det är dörren i ansiktet direkt när man är straffad. På vissa jobb har jag fått höra att ”du kan få jobba här, men du får inte jobba ensam och du får inte jobba natt”. Som om jag skulle förvandlas till ett vilddjur när natten faller.
Därför ringer jag Lena Broo som är centralt klientutbildningsansvarig på kriminalvården.
Det är ungefär 4 200 personer om året som studerar på svenska fängelser. Av dem är det bara en liten del som läser högre utbildning. Drygt hälften av alla intagna har inte ens gymnasiebehörighet. Sist Lena Broo kollade var det drygt 35 personer som studerade på högskola eller universitet. Fler fick inte plats på Kriminalvårdens lärocentrum.
Antalet intagna som beviljats studier har sjunkit kraftigt de senaste åren. De allra flesta av de fysiska studieplatserna i fängelserna går åt till de som vill studera på grundskole- eller gymnasial nivå. De ska prioriteras enligt Kriminalvårdens riktlinjer. På Kirseberg studerar totalt tre personer på högskolenivå i dag.
– Det känns alltid svårt att säga nej till någon som vill studera. Och fick vi välja så skulle ju alla som ville få studera.
Kommer det någonsin hända att alla intagna på svenska fängelser studerar?
– Jag undrar om vi kan nå så långt att alla kunde ta steget. Det är ju en vision. Det hade varit fantastiskt om det var så.
Vilken effekt utbildningen har, förutom att människor lär sig saker, är svårt att säga. Kriminalvården kollar inte. Det skulle vara lite känsligt att föra register över tidigare straffade, och frivilliga enkätundersökningar är både svåra att få svar på och osäkra som statistiska källor.
Inte ens Brottsförebyggande rådet vet säkert om utbildning av intagna leder till färre brott. Men Lena Broo är säker på att utbildningen har en effekt.
– Det är jag övertygad om, att det har betydelse, och i en positiv betydelse.
När jag frågar hur hon vet det säger hon att det faktiskt finns väldigt lite forskning på området, av samma anledning som Kriminalvården själva inte har någon statistik, men att de internationella studier som genomförts tyder på goda resultat. Risken för återfall i brott faller i bästa fall med så mycket som 30 procent efter avklarad utbildning.
Ricard Nilsson ser fortfarande fram emot att komma ut. Han ska jobba som journalist och författare, och är ganska säker på att det kommer att gå bra. Han är redan lovad att få jobba för Paragraf, en tidning om kriminalvård där han i dag skriver krönikor.
Han nämner att det verkar sticka mindre i ögonen på folk att han skriver böcker och krönikor än att han studerar. Som om studierna i fängelset bara var ett sätt att utnyttja statens resurser.
Men precis som för Levi präglas Ricard Nilssons studier inte egentligen om en revansch i samhället, utan snarare om ett slags återbetalning. Om att göra rätt för sig.
– En stor del av min inkomst betalar jag till brottsoffer, det är väl det som känns bäst. Det är få förunnat här inne att kunna göra rätt för sig, säger han.
För Levi på Kris blev det inte riktigt lika bra. För honom har fängelsestraffet fortsatt att vara ett straff även efter att han friades från anstalten. Han är inte som en solstråle varje dag längre.
– Jag är inte less, jag är pissförbannad. Jag har suttit av mitt straff. Jag ska fan inte straffas mer.
Levi är inte heller intresserad av att invänta något nytt lagförslag eller en förändring i samhällsandan. Han ska sälja lägenheten och flytta till Spanien. En bekant i landet säger att det är lättare att klara sig som tidigare straffad där.
– Det kan i alla fall inte vara sämre. Här blir man behandlad som en pestsmittad.
*Ricard Nilsson har tidigare ansökt om att få sina skulder till brottsoffren avskrivna.
TEXT: TOR GASSLANDER
Plugga i fängelse
- Cirka 4 200 personer om året studerar på svenska fängelser varje år.
- Cirka 35 personer studerar på högskolenivå. Övriga läser på grundskole- eller gymnasial nivå, och yrkesutbildningar.
- Internationell forskning tyder på att studier under fängelsevistelser ger positiv effekt när de straffade återvänder till det fria.
