Efter fem år av blod, meth och tårar tog Breaking Bad sitt sista andetag i fjol. En hyllad serie – men inte bra. Här är varför.
Vid seriens slut var det som ett plåster äntligen rycktes av efter att sakta ha plågat våra själar med vilket öde Walter White skulle gå till mötes. Inte bara Walter såklart, Jesse, Skyler och alla andra plågade själar i den obarmhärtiga kriminalitetsvärlden, likväl idylliska småstaden.
Det är dessa karaktär och den narrativa genialiteten som bidrar till att konceptet fungerar, ta Jesse Pinkman till exempel. En missbrukande-slacker-turned-knarkdealande-framtidsvisionär är intressant nog för att dra in tittare, åtminstone mig. Eller den försiktiga rutinbaserade Lydia som bara bryr sig om affärerna och ifall det finns stevia tillgängligt på caféet. Eller varför inte ta hennes beundrare Todd, den empatilöse rookien som försöker imponera på gänget (med extra krut på Lydia).
Dessa fick dock inte leva förbi seriens sluttexter, liksom Jesses kortvariga flickvän Jane eller snälle Gale med sitt perfekta kaffe. Inte ens Hank blev skonad. Men man får väl se det positivt – nu kommer han närmare sina mineraler. Glaset halvfullt, liksom.
Av seriens totala 269 dödsfall (ja, jag har kollat upp det) så är Walter direkt eller indirekt ansvarig för 198 (yes, googlat detta också). Eller var de verkligen Walters fel? Hans alter ego Heisenberg finns att beskylla – men låt oss vara realistiska och faktiskt se på det faktum att det är en och samma person. Walter/Heisenbergs hybris, däremot, kan ha ett finger med i spelet. Makten över att vara upphovsmannen till det renaste ”blue sky” på marknaden i symbios med den ständiga risken för att bli ertappad lägger makten i dennes händer, speciellt när beroendet är så starkt.
Seriens intrig är tämligen enkel: en top of the class-kemilärare får cancer och tar sina sista tillfällen i livet i anspråk genom att säkra sin familjs finansiella framtid genom att tillverka crystal meth. I seriens sista timmar visade det sig dock att vi blev blåsta – allt slit var för Walters passion för kemi. I varje fall till en stor del.
Breaking Bad är således en ytterst rafflande serie, men att säga att serien är ”bra” kan emellertid vara missvisande. Ansikten som blir bortsprängda och huvuden krossade av bankautomater är brutalt nog att visa i tv, så integrationen av droger, vapen och kriminalitet i allmänhet gör inte saken bättre – och därmed inte ”bra”. Snarare vill jag säga att det är underhållande tv som väcker olika känslor. Vare det är sorg, frustration, empati eller sympati – kontra det begreppet ”bra” som är tämligen brett och tvetydigt.
Serien blir som en emotionell turistattraktion som vidgar våra vyer inom känslosfären. Vi har bevittnad stöld, otrohet, kapningar, kidnappningar – och såklart död. Inte bara i form av mord men det uppenbara, seriens kärna cancer, slingrar sig igenom hela Breaking Bad – ett seriöst tema som kan bli tämligen misstolkat vid benämningen ”bra” i diverse uppskattningar av serien.
Likt hur många säkert tycker att en skräckfilm kan vara bra så tror jag de (omedvetet) syftar på uppskattningen som kommer i lättnandet efter filmens upplösning, ungefär som händelserna i Breaking Bad: ingen vill uppleva det i verkligheten, men vi finner ro i att se andra utsättas för det. Var inte en Jesse utan gör dina läxor, ät dina grönsaker och ta vara på ditt liv. Förhoppningsvis slutar du inte upp som en Walter heller med drömmen om en köttigare karriär. Nu fick han ju visa sina kemikunskaper på ett sätt, men you get my point.
Du behöver inte alltid briljera på det du gör, att vara ”bra” är bra nog. Kolla bara vart vår älskade Walter hamnade med sitt grandiosa övermod. Fick du ”bara” godkänt på tentan? Lugn, din bästa vän är inte en knarkpolis som vill se dig död. Missade du en föreläsning? Softa, du har inte halva ditt ansikte bortsprängt. Och få inte panik när kursboken är utlånad, ditt badkar är inte fyllt med frätande knarklangare. Nöj dig med ”bra”, och låt Breaking Bad vara bättre istället.
