Avvägningar kring vad skattepengar ska gå till och inte gå till kan vara svåra. Vad är egentligen rimligt att betala för, undrar Johanna Grönbäck, utbildningspolitisk krönikör.
Regeringen har valt att gå vidare med att öppna upp för studieavgifter inom internationella utbildningssamarbeten. De har även valt att behålla studieavgifter för studenter som kommer från länder utanför EES eller Schweiz. Att internationellt locka med utbildningsinnehåll istället för med lågpris är rimligt och jag har tidigare skrivit om varför jag tycker att studieavgifter kan vara en god idé. Det är såklart skönt att själv slippa betala för vad man nyttjar, men genom att möjliggöra för studieavgifter signaleras utbildningens värde till såväl studenter som kursansvariga.
Anmärkningsvärt är dock hur regeringspartierna väljer att bryta mot vad de tidigare har gett uttryck för och – framför allt – hur MP och S väljer att dra ner på antalet biståndsstipendier som täcker utbildningskostnader för många studenter från tredje land. Vad prioriterades högre?
Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och en del kårer har ställt sig bakom ett namnupprop emot studieavgifter och nyligen arrangerades även protestester emot avgifter – trots att intäkterna från studieavgifter går till universiteten och den verksamhet vi nyttjar när vi studerar här. (Var fanns namninsamlingarna när studenter genom kårobligatoriet tvingades betala en avgift till kåren för att få studera?)
Att belägga studier med en avgift väcker känslor, men det är enbart den högre utbildningen som på sina håll kan beläggas med en avgift som går till verksamheten. Om vi i en större kontext ser vad skattepengarna går till är det något svårmotiverat att förklara varför civilekonomen ska få sin universitetsutbildning betalad av någon annan, medan däremot förskolan är belagd med en avgift som betalas direkt av vårdnadshavaren.
Det finns inte obegränsat med pengar och det finns framförallt inte obegränsat med någon annans pengar – det handlar om prioriteringar och om vad som är rimligt att ta från någon för att ge till någon annan.
Är det rimligt att till fullo finansiera alla universitetsutbildningar för alla, eller är det rimligare att låta pengarna gå till exempelvis grundskolan? Kanske ska vi erkänna att den högre utbildningen inte tillhör välfärdens kärna och att det inte är självklart varför undersköterskans lön och skattepengar ska betala för din strökurs.
