Gillar du att skratta? I helgen uppträder komikern Al Pitcher i Lund. Lundagård pratade med honom om hans förflutna i Nya Zeeland, det svenska fenomenet fika och hur man drar ett bra skämt.
Hur är läget?
– Det är bra, det spöregnar här i Stockholm. Jag känner mig som Russell Crowe i Noah.
Var det en bra film?
– Inte särskilt. Han var som bäst i Gladiator. Det hade jag inte vågat säga till honom däremot.
Var i Nya Zeeland kommer du ifrån?
– Ett ställe som heter Rotorua. Jag föddes egentligen i England och bodde där tills jag var fem år, och flyttade sedan till Nya Zeeland. Jag vet inte hur ungdomar har det idag, men på den tiden kändes det väldigt långt bort. Om man ville ha det nya numret av NME Magazine var man tvungen att vänta i fyra månader, eftersom tidningen fraktades med båt. Förmodligen är det annorlunda med internet, men före det kändes det som om tiden stannat vid 1974.
Ångrar du att du flyttade därifrån?
– Jag ångrar ingenting. Jag bodde i London i 10 år, och det slet ut mig. Jag tror att det är meningen att vissa saker ska hända – det borde stå tryckt på en t-shirt – och det är som jag har upplevt i Sverige är otroligt.
– Jag tror att den brittiska publiken är den tuffaste i världen. De är bortskämda med mängder av olika alternativ. Jag har till och med blivit häcklad på väg fram till mikrofonen.
Hur är den svenska publiken jämfört med den brittiska?
– Jag har haft ett par galna gig i Sverige, jag har en förmåga att locka fram publikens konstiga sidor. Jag kan få personer att komma tillbaka, det är därför folk vill se mig igen. Jag hackar inte på någon i publiken.
– Jag tycker att komedin är stigmatiserad, det är något grabbigt, det är en snubbe som måste ge sig på folk. För mig är publiken det viktigaste. Det är de som skapar de bästa skratten. Det är det jag försöker att uppnå när jag pratar med dem. Men man måste vara försiktig så att man inte pratar för mycket med publiken i början. Om man har gjort 15 procent av föreställningen, och det har börjat för bra, kommer man inte mycket längre om man börjar prata med publiken.
– Man drar skämt, men det publiken vill inte höra dem, eftersom de vill att jag ska prata mer med publiken. Det saktar inte ner som det gör i Storbritannien. Det ligger även mer stolthet i var folk bor. Om man i Storbritannien frågar hur det är att bo på en plats där, så säger 99,9 procent att ”det suger”. I Sverige gillar folk platsen de bor på.
Hur är den här turnén jämfört med dina tidigare turnéer?
– Det här är första gången jag har suttit ner och skrivit en show. Jag är nog lite orolig för att jag ska blanda ihop det jag har skrivit med mina samtal med publiken. Man vill inte att någon ska se ens show tre dagar senare och höra samma sak.
– Det bästa inom komedi är när man kan dölja att det är komedi. Det är djupa ord. Mitt mål för alla mina uppträdanden är att få folk att skratta rejält. Inom komedin finns det många som ojar sig över sina problem, men vill man egentligen höra vad de har att säga om sina problem?
Tidigare har du skämtat om saker som du tycker är roliga med Sverige. Är den här turnén inriktad på samma sak?
– Mot bakgrund av det jag har gjort i Sverige hade jag inte kunnat göra 90 procent av det någon annanstans. Men när man blir äldre skiter man mer i vad andra tycker. Den här turnén innehåller bland annat saker om teknologi och mina barn. Det förekommer även saker jag har upplevt. Jag har upplevt en del sjuka saker, jag behöver inte ens gå och söka upp dem. Jag är nog en sådan person helt enkelt.
– Jag tror att publiken här är bra på att relatera, eftersom jag inte försöker ta på mig någon hjälteroll. Det skiljer sig från den amerikanska ”hjälterollen”. Jag var med på humorfestival i Kanada, och där fanns det snubbar som avslutade sina berättelser med ”och sedan hade jag en trekant med två brudar”, och publiken tyckte det var hysteriskt kul. Jag tror att publiken här relaterar till saker som en första dejt, där man råkar halka och spilla vin på sin träff. Folk har faktiskt gjort det.
Hur gjorde du när du skrev den här showen?
– Jag skriver ingen lista över saker som jag trycker är roliga. När jag firade jul i Nya Zeeland hade mina föräldrar ett spel med små kort med frågor som ”vilket är ditt lyckligaste minne från skolan?”. Jag snodde korten och började skriva svar på frågorna. Jag tycker det är jättebra att jobba så. Jag berättade det för några andra komiker, och de sa åt mig att dra åt skogen. Svaren är inte direkt guld, men de är början på något.
Är du överraskad över reaktionen i Sverige?
– Jag hade egentligen ingen plan när jag flyttade hit, allt bara föll på plats. Jag flyttade hit för en kärlek som fortfarande brinner, tjänade fortfarande pengar från Storbritannien och uppträdde på öppna scener. Det var konstigt. Jag brukade flyga tillbaka till Storbritannien och uppträda och kom tillbaka hit och började om från början. Det var det bästa av allt. I Storbritannien blev det ett jobb. När det händer börjar man undra om man fortfarande har passion för det.
–Publiken applåderar mycket här, och jag försöker locka fram ett gapskratt. Därför finns det inte många seriösa inslag i mina uppträdanden. Jag var nära på att ge upp i Storbritannien när jag uppträdde på komediklubbar. För att glädjas åt det man gör vill man att det ska utvecklas, och om man inte blir jättekänd och har fullsatta arenor efter två månader, vilket ingen gör, så blir man något mer likgiltig. Man blir frustrerad och tänker ”är det här allt?”. Det är däremot ett häftigt jobb. Man behöver inte gå upp kl. 7, sätta på sig blåstället och börja gräva. Man måste hitta sin nisch. I Storbritannien var inte jag den enda från Nya Zeeland. Här har jag en nisch eftersom jag kan skämta om Sverige, det gör en mer öppen för saker man kan observera.
Har du någon gång tänkt att ”nu har jag slagit igenom”?
– Jag är ingen businessman. Det är inte så att någon kommer att säga: ”få folk att skratta, annars tar vi barnen ifrån dig.” Jag var utsetts till bästa manliga komiker i Sverige, och det var andra komiker som röstade fram mig. Det var riktigt uppmuntrande. Det blev fullsatt på mindra orter, som Umeå, när jag kom. Det var sjukt. Det var inte som med Björn Gustafsson, som hade ett tv-program och sedan blev enorm. Ett tag var han nästan som Justin Bieber, med fans som flockades runt honom. Jag har väl stött på någon äldre snubbe på tåget som har stirrat på mig, och då har jag väl fått säga ”jaja, överdriv inte.”
Har du varit med om pinsamma stunder?
– Man kan inte ha en karriär som komiker utan att ha gjort bort sig ordentligt.
Har du alltid varit lika tramsig som du är när du uppträder?
– I skolan skulle jag alltid briljera, fast inte som klassens clown. Jag ägnade mycket tid utanför klassrummet. Vi hade stora rektangulära fönster, och genom dem tittade jag ofta på mina klasskamrater som satt och lärde sig saker. Jag gick på en katolsk skola, där man kunde bli agad. Konstigt nog tycket jag inte att det var alls barbariskt med en svettig präst som tyckte om att aga en. Det ska min nästa show heta, ”A Sweaty Priest Taking Joy in Caning You”. Att jag är tramsig kommer nog från den tiden.
Vad har du för framtidsplaner?
– Mest liveuppträdanden. Det är något direkt med det. Man vet direkt om publiken gillar ens skämt. Så är det inte med TV eller radio. Men om jag skulle få chansen att göra TV hade jag gjort det. I och med TV kan man sälja fler biljetter, men jag gillar ändå stå upp-komedi. Dessutom… Detta säger jag nu innan jag har påbörjat min nya turné, men att skriva en ny turné innebär en del press. Nästa turné får kanske bestå av mina ”greatest hits”, eftersom jag inte vill att kvaliteten ska tunnas ut. Publiken talar om för en om man suger.
Finns det några språkhinder i Sverige?
– Inte riktigt. Vid några tillfällen har jag sagt fel ord. Jag sa ”magpie” en gång, och de trodde att jag menade en paj som innehöll maskar. Det kan jag förstå. En gång berättade jag om när jag var yngre och jag och mina vänner ”were nicking a cow” som i ”stealing a cow”, och publiken trodde att jag hade skurit ett hack i den, och det verkade som om de tänkte: ”varför skar du ett hack i en ko?”.
Hur har det varit att lära sig språket?
– Jag är usel på att lära mig språket, FN borde tvinga mig att lägga av. Jag gick på SFI i en vecka och tänkte: ”Jag kan det här”. Nästa vecka gick jag dit och fattade ingenting. De sa att det inte fanns någon formel, utan att allt har egna regler. Efter det var jag tvungen att skriva min show, så jag har inte gått tillbaka dit. Jag har lite dåligt samvete. Min lärare ”Torva” var jättetrevlig, och hennes man gillade mina föreställningar. Jag sa att vi skulle ses på måndag och dök inte upp, och sedan dess har jag inte sett henne. Jag tänker ofta på det, och jag kanske borde svänga förbi och hälsa. Men det kommer jag inte göra.
Vad har du för integrationstips?
– Säg bara ”fika”. Det löser allt. Fika hade kunnat lösa många konflikter i världen. Det är i princip en ursäkt för att slippa jobba. Många beslut har tagits under fika. De kan förekomma på långa möten som har kört fast. Ta en fika och kom överens om vad som ska göras. Det är min naiva och osakliga åsikt.
– Svenskar är som valnötter: hårda på utsidan och mjuka på insidan. Jag har märkt att alkohol hjälper. Man måste vara positiv och lära sig att det bara finns ett svenskt sätt. De har invecklade personligheter, och ibland känns det som om man får kämpa för att komma i gruppen, men de är schyssta människor.
Är det annorlunda att uppträda inför studenter?
– Många roliga saker händer med studenter, man kan prata om fler saker. Jag gillar också att komma ner till Skåne, här är folk något annorlunda. Förmodligen är det för att de inte anser sig tillhöra Sverige. Problemet med studentgig är det inte är mycket dialog med publiken förrän man har lyckats skämma ut dem. Det är också svårt att sluta med studentgig eftersom man vänjer sig vid att prata om saker som man inte hade pratat om annars. Man inser det först när publiken blir tyst. Här blir man inte direkt häcklad. I Storbritannien kommer folk till ens föreställning med intentionen att häckla en. Här blir publiken bara tyst.
Har du haft någon konstig föreställning?
– Den konstigaste platsen var NORDE MARTING. Jag var på en turné som hette ”Fika”, och salen såg ut som ett kafé. Jag trodde att jag skulle få uppträda på kaféer resten av turnén. I Hälsingland ställde sig en kvinna upp och sa: ”Jag kommer snart tillbaka.” Det var två minuter in i föreställningen. Hon kom tillbaka med en enorm korv. Hon var rädd för att missa slutet av föreställningen så hon vinkade in en taxi med korven. Jag vet inte varför hon behövde den.
– I mindre städer är de stolta över att man har kommit dit, och de ger en presenter. Jag kan stolt säga att jag förmodligen är den första komikern som har fått en korv på en föreställning. Och förmodligen den sista. Såvida jag inte åker tillbaka och det visar sig att alla har en korv under bordet.
Vilka är dina hjältar inom komedin?
– Mina barn får mig att skratta, min fru och min mamma. Jag älskar fortfarande Billy Connolly. Jag såg hans inspelningar när jag växte upp. Han har lysande berättelser. Det finns otroligt många lysande komiker som inte visas på TV eller som är kända, utan helt enkelt bara lysande. Jag tittar inte så mycket på komedi, men Louis CK är komikernas komiker just nu.
Kan du tänka dig att stanna i Sverige länge?
– Jag skulle kunna dö i Sverige. Jag tror inte att jag skulle vara såhär lycklig någon annanstans. Nya Zeeland ligger för långt bort. Att ligga 12 timmar före är för jobbigt.
Text: Tarig Desai
Översättning: Maximilian Aleman-Tennell
Först publicerad på lundagard.net
- 27 november 19:30 på Konserthuset i Kristianstad
- 28 november 19:30 på Stadsteatern i Lund
- Biljetter: http://www.alpitcher.se/
