Det knäppa som händer när man följer ett program kontinuerligt och intensivt är att man skapar en relation till de medverkande. Man bygger upp ett band med de på skärmen, man får förtroende, man blir besviken, man blir förolämpad och man kan till och med bli kär (Hello, Seth Cohen liksom). Det är fascinerande hur starkt man kan känna för människor man aldrig träffat och som inte ens finns i verkligheten Hur människor som faktiskt inte existerar kan kännas som ens närmaste vänner.
Nu börjar Paradise lida mot sitt slut och vi har lärt känna våra deltagare ganska väl. Vi har haft åsikter, vi har tagit parti, vi har blivit upprörda, vi har skrattat och vi har gråtit – jag känner en som gråtit tre gånger under seriens gång. Och det är fint, känslor är alltid fina och borde bejakas mer, även om de inte alltid är rationella.
Jag har bytt personlig favorit flera gånger sedan serien startade men sedan en tid tillbaka har jag varit kär i Calle. Jag tyckte han var så gullig mot alla. Han tog hand om dem, tröstade de som var ledsna och försökte verkligen lyssna på Saga när hon var irrationell. Hans pojkaktiga charm och enkla omedvetenhet fick mig att fnittra i kapp med mina tjejkompisar, han verkade liksom så genomsnäll.
Nu i dagarna har ett bråk brutit ut över sociala medier mellan just Calle och hans dåvarande partner Paow. Paow menar att Calle framställs felaktigt som en god person, trots att han är motsatsen. Calle tycker Paow ljuger och vill förstöra mellan honom och hans nya flickvän. Han hävdar också att hon går på droger. Paow stämmer honom för förtal.
Jävligt löjligt alltihop. Det är något sorgligt med människor som märker att deras 15 minuter i rampljuset är på väg att ta slut och väljer att klamra sig fast genom att exponera varje del av sig själva. Vi har redan sett allt. Vi har sett nog.
Vi kommer aldrig få veta vad som är sant och egentligen spelar det ingen roll. De enda som påverkas av deras dumma bråk är de själva och det är aldrig kul att bråka. Herregud, var det inte därför vi alla slutade högstadiet egentligen? För att slippa tjafs?
Och Calle, jag är nog inte kär i honom längre. Den där pojkaktigheten må ha förtrollat mig, men den borde han nog lämnat kvar i nian.
