Rörelsen var lätt
som en pendel.
Som om foten och benet
och sparkarna riktade mot oss
vore taktgivande.
Som om sparkar vore taktgivande.
Se hur långt vi hinner
innan gråten och armen
flödar framåt i takt med vår andhämtning.
Rörelsen var omärklig, trög
som en extraherad,cynisk och varaktig uppfostran.
Rörelsen var
enligt expertis
demokratisk, liksom en tunn och ömtålig hinna.
Som om järnrör vore smekningar.
Som om knivar vore smekningar.
Som om hat vore smekningar.
Se hur långt vi hinner,
medan blodet flödar fram
i takt med vår andhämtning.
Rummet har snart ingen luft
Det är för hoptryckt för att vara förenligt
och på tröskeln står vi,
med det onämnbara oupplösligt kvar i blicken.
Veckans dikt, skriven av Linus Gisborn. Varje vecka publiceras en dikt på Lundagårds kulturblogg.
