Ibland gör man rätt och ibland gör man fel, det får man leva med. Lundagårds recensent Marcus Bornlid hittade dock få fel när Markus Krunegård gästade Mejeriet.
Strax efter utannonserad tid kliver köksbordspoesiromantikern Markus Krunegård ut på scenen på Mejeriet, ackompanjerad av en synnerligen entusiastisk och poprandig publik. Min entusiastiska och poppiga vän Johanna säger till mig att ”Markus är som alla droger som finns, på samma gång” och hennes pojkvän Christoffer nickar instämmande. Konserten sparkas igång med Hell Yeah Norrtälje, en vemodig hemvändarlåt med Real Estate-gitarrer och samma breda anslag som de Eldkvarnska uppväxtdramerna på den moderna indieklassikern Markusevengeliet, Krunegårds solodebut från 2008.
Hell Yeah Norrtälje är en låt som, tillsammans med ett knippe av Krunegårds senare alster, indikerar ett steg ifrån hans narrativ om brytpunkten mellan rusig tonårsfeber och det tidiga och yrvakna vuxenlivet. Det är snarare en låt som, så att säga, är förankrad framför spegeln i en, måhända, kall och våt hall någon gång efter att det idoga jobbet att driva ungdomen ut ur sin kropp har klarats av och konstatera att man plötsligt har gått och blivit vuxen. Samtidigt som ens föräldrar håller på att bli gamla. Om insikten att man står med båda fötterna i det hastigt framrusande livet utan andra möjligheter än att löpa linan ut på den bana som man, medvetet eller omedvetet, har stakat ut för sig. ”Du kan bli vad du vill gäller inte längre oss. Vi har valt och nu blir det inga fler stopp.”
Markus Krunegård är en helt unik röst i det svenska poplandskapet. Knappast någon annan kommer i närheten av hans förmåga att varva febrigt intensiva ögonblicksbilder – textfragment som skulle kunna vara direkt saxade från Krunegårds dagbok – med betraktelser över livet, som i en annan artists mun förmodligen skulle nöta slappa och nötta, men som i hans tappning känns både nya och drabbande.
Och under på framträdandet på Mejeriet, som till största del tillägnas alstren på det senaste släppet Rastlöst blod, låter Krunegård texterna stå i fokus. Även om Rastlöst blod har en energi och ett punkigare tilltal än dess föregångare, vuxenindieplattan Mänsklig värme, så undviker Krunegård onödiga excesser (det är knappast en Flaming Lips-konsert det är tal om) och håller mellansnacken till the bare minimum. Men innan Hela livet var ett disco vecklas ut delger han publiken sin tacksamhet över att slippa stå på Mejeriets bar-scen, som var fallet när han spelade i Lund senast, under Laakso-åren.
Den entusiastiska och poprandiga publiken blir förstås som allra mest entusiastisk och poprandig när den bjuds på efterfestsallsångsfavoriten Jag är en vampyr, och av att döma av deras gensvar så finns det gott om folk i Lund som finner att världen är ett härligt ställe (ett underbart ställe till och med) om man ”bara får ett svar”, ”är korkad, tom och glad”, eller om man sitter på ”bussen in till stan”.
Men vackrast blir det förmodligen under den fantastiska och 747-minnande Korallreven och vintergatan (under vilken han väver in ett kort brandtal om mänsklig värme som en antidote mot rasism, Sverigedemokrater och allsköns jävligheter), Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, och när den svårt småortsångestladdade Everybody hurts första halva omvandlas till en skör och naken singer-songwriter-ballad. Eller när allsången i extranumret Stjärnfallet dröjer sig kvar efter det att Markus och hans band har lämnat scenen, varvid han strövar tillbaka in, och tar in publiken med blicken, med ett stort och lyckligt leende på läpparna.
