Lördagsgodiset – Lunds blodsdiamanter

- in Nyheter
@Casper Danielsson

Tänder ruttnade och forskare jublade. På Vipeholms sjukhus i Lund utfördes experiment som kom att förändra oss i roten. Det här är historien om hur Sverige offrade utvecklingsstörda – i forskningens namn.

Illustration: Rebecka Petersson
Illustration: Rebecka Peterson

Den svenska tandhälsan anses vara en av världens bästa och vi är en framstående forskarnation inom odontologin. För det har vi 600 utvecklingsstörda i Lund att tacka.

Under 1930-talet är svenskars tandhälsa på randen till katastrof. 99,9 procent av befolkningen plågas av hål i tänderna och det är ett allvarligt problem så långt ner som bland landets treåringar. Något måste göras: Folk klarar inte av att jobba och sjukskriver sig som följd. De dåliga tänderna kostar staten multum.

För att hitta en lösning riktas blicken mot Medicinalstyrelsen, myndigheten med ansvar för landets hälso- och sjukvård. Under ledning av huvudforskare Bengt Gustafsson ska de gå till botten med problemet – kosta vad det kosta vill.

Det har sedan tidigare funnits misstankar om att socker är en starkt bidragande orsak till karies, men det är något som aldrig kunnat bevisats vetenskapligt. Undersökningarna, som bland annat gjorts på barnhemsbarn och värnpliktiga, har inte kunnat följa försökspersonerna över en tillräckligt lång tid. Medicinalstyrelsen vet om kraven. De måste hitta en stor grupp människor som lever under ständig övervakning – och det under en lång period.
– De var tvungna att kunna kontrollera försöksobjekten minutiöst, säger Elin Bommenel, som 2006 publicerade avhandlingen Sockerförsöket, som handlar om experimenten.

På Vipeholms anstalt för utvecklingsstörda i Lund vårdas då drygt 1000 sinnesslöa och idioter, som de kallades. Biljetten till Vipeholm är enkel: En gång Vipeholm, alltid Vipeholm. Patienterna anses inte funtade för ett vanligt liv. De ses som obildbara och oförmögna till att känna känslor – däribland smärta. De är värda noll för samhället. Men som försökspersoner kommer patienterna att bli ovärderliga.
– Till Vipeholm kom man som ”sinnesslö” för att förvaras. Man skulle ha en värdig tid fram till sin död, säger Elin Bommenel och fortsätter:
– Men nu fick patienterna en chans att bidra till samhället. De gavs ett värde i samtidens ögon – de ställde upp med sina kroppar för något som var nyttigt för alla.

Medicinalstyrelsen bestämmer sig för att använda de utvecklingsstörda till undersökningar om hur vitaminer kan förebygga karies. Och intentionen är god – undersökningarna kommer inte skada patienterna, utan hjälpa dem. Tanken om att utnyttja de intagna för experiment är till och med så makaber att det utvecklas till ett skämt bland forskarna. En inställning som ska komma att ändras.

Den stora, solblekt gula institutionsbyggnaden Vipeholm är statligt steril. Lite obehaglig. Men den är ett logistiskt himmelrike: Ytorna är stora och många. Tågrälsen är dragen hela vägen in på området, så det är bara att pytsa in all materiel som behövs för forskningen.

När allt är inrättat och installerat kickar undersökningarna igång i mitten av 1940-talet. Den statligt konstituerade linjen följs och två långa och dyra år investeras i undersökningar. Men det går inte som forskarna hoppats.
– Undersökningarna var en prestigefull satsning som blev misslyckad. Medicinalstyrelsen hade fått mycket pengar för att kunna bevisa hur man skulle förebygga karies. Men allt som testades misslyckades, förklarar Elin Bommenel.

Två år och miljoner av skattemedel var nu bortkastade. Staten flåsar Medicinalstyrelsen och Bengt Gustafsson i nacken efter framsteg – men allt står still. Det som tidigare varit så otänkbart, som man skämtat om, blir då plötsligt så fullständigt självklart.

Detta blir ett sliding doors-ögonblick i den svenska forskningens tidslinje som vi känner den. I ett läge av resultatdesperation väljer forskarlaget att frångå idén om att bota karies. Nu ska de i stället visa vad som orsakar den. De utvecklingsstörda patienterna ska under de kommande två åren användas som försökskaniner. Vårdarna ska medvetet vanvårda dem och förstöra deras tänder. Allt bakom ryggen på regeringen.
– Regeringen vet inte om att forskarna bytt spår. De får inga rapporter, men pengarna skickas ändå. Men Medicinalstyrelsen var stolta över de nya experimenten. De var inget uppseendeväckande. Resultaten var det viktiga, säger Elin Bommenel.

De drygt 600 patienterna delas upp i olika grupper. Vissa får en helt vanlig diet. Andra får detsamma – plus stora mängder sackaros ringlat över precis allt. En tredje grupp får stora påsar av Vipeholmskolor att äta. De är det absolut sötaste som sötsaksindustrin kan få fram, så söta att de aldrig lanserats för allmänheten.

Dag in och dag ut under två års tid äter patienterna oerhörda mängder socker. De sängbundna tvångsmatas, övriga får dagliga doser som ska ner. Och experimentet går som anat: Tänder ruttnar och faller ur. Ju mer socker, desto värre.
– Ett 20-tal av patienterna fick dra ut många av sina tänder. Inte minst fick alla sina mänskliga rättigheter kränkta och deras människovärde respekterades inte, förklarar Elin Bommenel.

När Vipeholmsexperimentens resultat publiceras ger det eko världen över. Rapporten bekräftar misstanken om sockrets skadlighet för tänderna, men visar samtidigt att det inte är mängden socker du äter som är det värsta – utan hur ofta du äter det. Varje dag i två år är uppenbarligen inte bra. En insikt som bland annat har gett oss konceptet lördagsgodis.
– Det var en fjäder i hatten för Sverige som forskningsnation. Vi blev internationellt kända och experimenten citeras än i dag internationellt. De är vetenskapligt väldigt väl genomförda, säger Elin Bommenel, men tillägger:
– Vi ska vara stolta över resultaten, men det innebär inte att vi inte ska ifrågasätta hur de kommit till.

Experimenten är svensk tandforsknings blodsdiamanter – många har fått betala ett högt pris till förmån för framgången. Men att se en händelse från en förgången tid med dagens glasögon är svårt. Omständigheterna var annorlunda, människosynen likaså. Forskarna såg sig själva som räddare och lyckades inte se skogen för alla träd.
– För forskarna handlade det om bygga en värld med hälsa och tandvård. För dem var det någonting bra som hände, man hade bara goda intentioner, avslutar Elin Bommenel.

* Vipeholms sjukhus inriktade sig främst på patienter som betraktades som sinnesslöa, dåtidens beteckning på personer med utvecklingsstörning.  Utvecklingsstörning och psykisk ohälsa diagnosticerades inte på samma vis som i dag, så gränsen för vilka som ansågs utvecklingsstörda eller psykiskt sjuka var då mer flytande.